info@jfm.se
040 – 611 84 60, tisdag-torsdag kl. 12-14

Synen på människan

februari 19, 2018
in

Alla människor är likvärdiga eftersom alla är skapade av samma Gud. Människan har förmågan att tänka och skapa, har förmågan till kärlek och medlidande och har en fri vilja. Människan existerar inte endast som en varelse för sig. Hon hör till en gemenskap av lika berättigade och lika förpliktade individer till samhället. Var och en måste i mån av kraft och förmåga delta i arbetet att skapa en bättre värld för allas bästa.

Meshane habrijot: Judisk syn på funktionsnedsättning
En sammanfattning av traditionella texter och attityder rörande funktionshinder.
Redan i judendomens tidiga källor och texter, såsom den Hebreiska Bibeln och rabbinska kommentarer som talmud noterar man en anmärkningsvärd medkännande och upplyst attityd rörande funktionshinder, speciellt om man jämför med samtida kulturers attityder. I den samtida grekiska och romerska kulturen t ex blev barn som föddes med funktionshinder ofta utsatta för att dö. Hippokratus, Plato (Republiken, bok 3, 409e, 410a) och Aristoteles (Politiken, 7, 1335b) t ex debaterade vilka barn som skulle få tillåtas att växa upp beroende på deras allmäntillstånd och hälsa. I den romerska lagtexten De Tolf Tavlorna fastslås mannens rätt att avgöra över liv och död av alla familjmedlemmar och där han uppmanas att döda ett barn som är starkt handikappad snabbt och smärtlöst.

Inget av detta framförs ens som en teoretisk möjlighet i judiska källor, där det tvärtom framhävs att livet är heligt och där talmud konstaterar att den som dödar en själ anses ha förstört en hel värld och den som räddar en själ anses ha räddat hela världen (m. Sanhedrin 4:5). Till en stor del beror den judiska attityden till handikap på att den hebreiska bibeln är fylld med karaktärer med olika funktionshinder: Isak och Jakob var åldersblinda (1 Mos 27:1; 48:10.), Jakob var dessutom lam största delen av sitt liv (1 Mos 32:25, 31-32), Sara, Rebecka, Rakel och Hanna var alla ofruktsamma under många år (1 Mos 15:2-4; 18:1-15; 25:21; 30:1-8, 22-24; 35:16-20), Moses hade talsvårigheter (2 Mos 4:10). I talmud nämns vid flera tillfällen att några av deras största rabbiner var handikappade: Dosa ben Hirkanos, Rav Josef, Rav Sheshet var alla blinda (b. Yevamot 16a, b. Bava Kamma 87a). Ändå ansågs de vara enastående individer och många av de som ledare.
Å andra sidan så är de som framställs som fysisk ”perfekta” såsom Esau, Gideon, Samson och t o m kung David – ofta beskrivna i tveksamt ljus.

I den judiska traditionen så är alla människor, oavsett härkomst, skapade till Guds avbild (1 Mos 1:27; 5:1; 9:6) och därför lika värda. Men detta komma med ansvaret att sträva efter ett liv där vi ”följa i Guds fotspår” och för judar betyder detta att följa de 613 mitsvot, budorden. Att människan är skapad till Guds avbild betyder inte att alla ska vara och agera likadant utan en midrash berättar hur Gud skapade mångfalden och att denna mångfald är del av Guds plan. (m. Sanhedrin 4:5)
Speciellt för judendomen är att så mycket kretsar om konkreta handlingar: så även avseende människor med funktionshinder. Toran förbjuder att förbanna den döve eller placera snubbelstenar framför den blinde. (3 Mos 19:14).
Den rabbinska traditionen har till och med skapat en speciell välsignelse när man får syn på människor av ovanlig utseende. ”Baruch ata Hashem elohenu melech haolam meshane habrijot” ”Välsignad vare Du Herre som har gjort dina skapelser mångfaldiga”. Den naturliga reflexen hos människor är att titta när man får syn på något oväntat eller annorlunda – genom recitation av berachan, välsignelsen, blir vi påminda om att Gud har skapat oss med stort mångfald och att vi alla är Guds skapelse.
Men judendomen är en kultur som är flera tusen år gammal och det går inte att förbise att det också finns vissa aspekter i synen på funktionsnedsättning som står i strid med ett modernt synsätt. Så var t ex kohanim, prästerna, som tjänstgjorde i tabernaklet i öknen samt i första och andra templet i Jerusalem underkastade väldigt höga krav. Kohanim som föddes med funktionsnedsättning eller som blev handikappade senare i livet, behöll sin status som kohanim, men fick inte tjänstgöra i Templet. (3 Mos 21:17-21). Rambam, Moses ben Maimon, anmärkte mycket riktigt att denna förordning mycket riktigt tog hänsyn till hur människor tyvärr allför ofta ser på sina medmänniskor: “… de flesta människor uppskattar inte en person efter dennes sanna egenskaper utan efter dennes fysiska form och kläder, och Templet skulle vara högaktat av alla.” (Maimonides, Guide to the Perplexed, 3:45).
I överlag så har rabbinerna i våra texter och senare i den halachiska literaturen tillämpat en mycket pragmatisk syn på människor med funktionsnedsättning och avvägt halacha, judisk lag, och den enskildes specifika omständigheter. Generellt sett så blir den enskilde inte avfärdad utan berättigad att utföra så många mitsvot som möjligt även om några inskränkningar finns kvar, några exempel:

1. Synskadade ska recitera berachan före Shemabönen (i vilken judar tackar Gud för att ha skapat ljuset för även om de själva inte kan se ljuset, så är det andra som kan se ljuset. (Shulchan Aruch, Orah Chajim 69:2)
2. I den tredje paragrafen i Shemabönen står det om hörntofsarna som judar uppmanas att sätta på sina kläder för att bli påminda om Guds bud när de ser dessa: även om den blinda inte kan se dom så är de ändå förpliktade att ha hörntofsarna på sina kläder för andras skull. (Maimonides, Mishne Tora, Hilchot Tsitsit, 3:7)
3. Den döve ska också recitera Shemabönen, som börjar med ”Hör Israel” även om personen inte kan höra budordet eller ens sin egen röst.
4. Tora måste läsas och får inte reciteras utantill, därför får en blind inte vara den som läser ur Toran (Shulchan Aruch, Orah Chajim 53:14; 139:4) men däremot får personen kallas upp till toran för en alija och recitera berachan över toran (Mose Isserless kommentar). Haftaran får läsas av en blind ur en bok med t ex brailleskrift eller t o m reciters utantill. (m. Terumot 1:2) En döv får vara den som läser ur toran och även bli kallad för en alija och recitera berachan. (b. Megilla 24a-24b; Shulchan Aruch, Orah Chajim 69:2.)
5. En blind är skyldig att läsa haggadan på Pesach – två blinda rabbiner i talmud står som förebild: Rav Sheshet and Rav Joseph
6. Men däremot får en blind inte vara shochet, dvs den som utför kosherslakt, eftersom snittet som dödar djuret måste utföras snabbt och exakt för att minimera djurets smärta och stress.
7. Precis som en person som förlöjligar och förödmjukar en frisk person kan bli skyldig att betala skadestånd och be om förlåtelse, på samma sätt har en handikappad person rätt att få skadestånd och förlåtelse om den utsätts för förlöjligande och nedsättande behandling.

Rabbin Ute Steyer
Judiska Församlingen

share

Recent Posts