Barnbarnen lovade att föra minnet vidare på Förintelsens minnesdag

En efter en gick de fram och tände den stora ljusstaken i Malmö synagogan på Förintelsens minnesdag. Det blev den tredje och till och med fjärde generationen efterlevande som både bokstavligt och bildligt på ett kraftfullt sätt förde lågan vidare i en ceremoni som på grund av Corona-bestämmelserna fick spelas in utan publik.

Likt överräckandet av den olympiska elden, tände de överlevande sina ljusstakar i sina hem och överräckte lågan till sina unga barnbarn som i sin tur fick tända de numera traditionsenliga sju ljusen i Malmö synagoga, till minne av de mördade i Förintelsen.

Sex ljus för sex miljoner mördade judar och det sjunde ljuset till minne av romer och alla andra grupper som föll offer för nazisternas massmord. Symbolen för årets ceremoni var det hebreiska ordet Chai, som betyder liv eller att leva.

Och i år var det just barnbarn och ett barnbarnsbarn som dominerade bland talarna. De visade att en ny generation tagit på sig ansvaret att hedra och föra vidare minnet av sina mördade familjemedlemmar och alla de andra miljoner som aldrig fick en chans att fortsätta leva och utvecklas.

Bakom arrangemanget i Malmö synagoga stod Judiska Församlingen Malmö och Judiska Kulturföreningen 1945 med stöd från Malmö stad.
I sitt hälsningstal talade Judiska församlingens ordförande Ann Katina om hur hedrad hon kände sig över att få stå i synagogan och prata om det som hände. Hon tog också upp allt det som Judiska Församlingen tillsammans med Malmö stad gör för att informera om Förintelsen och motverka antisemitism.
Se Anns tal.

Hennes familj övervann rädslan
Ungdomsaktivisten och stiftaren av föreningen Förbjuden, Salomea Gosenius, höll ett starkt tal om sin älskade morfar Jurek och hans mor Janina som överlevde Förintelsen. Janina var den enda i familjen som överlevde och bar på en enorm rädsla. Salomea talade detta starka familjearv av rädsla.
”Trots att det gått fyra generationer mellan mig och min morfars mamma så finns rädslorna kvar”, konstaterar hon i sitt rättframma tal. Hon talade om en judisk identitet och ett judiskt sammanhang som blev slitet från familjen och som har ännu inte återhämtats. Salomea och hennes familj har trots detta valt att bygga en judisk identitet och känner idag en stolthet över sin judiskhet. Hon talade om en minnesbok som Janina skrev strax före Salomeas födelse. I den riktade hon en uppmaning till sina barnbarn och kommande generationer att inte glömma familjens fasansfulla tragedi och att aktivt verka mot alla uttryck för fascism och antisemitism. Se Salomeas tal.

Därför ska vi minnas
Universitetslektorn och forskaren Christer Mattsson har arbetat i decennier med att undervisa om och motverka antisemitism och politisk extremism. Som föreståndare för Segerstedtinstitutet vid Göteborgs Universitet, är han bland annat upphovsman till det så kallade Toleransprojektet för att förändrar attityder bland ungdomar och grupper i skolan där det finns intolerans och social oro.
Mattsson höll ett starkt tal om vikten av att minnas Förintelsen. Han illustrerade sitt resonemang med att berätta om en liten judisk flicka i Warszawa under Förintelsen som fick lära sig att förneka sin judiskhet för att överleva. Hans tal handlade just varför det är viktigt att minnas detta enskilda öde, precis alla andra enskilda öden. Se Christers tal.

Kärleken fick henne att återvända till livet
Vanessa Marko, som till vardags är politisk sekreterare för kommunstyrelsens ordförande, berättade om hennes mormor och morfar Tibor och Eva som mirakulöst överlevde Förintelsen. De var ett ungt kärlekspar i Ungern men skildes åt 1944 kort efter att de gift sig. Efter krigsslutet jagade Tibor runt efter Eva och lyckades hitta henne när hon på väg att dö i fläcktyfus. Hon fick hoppet åter och överlevde. Den andra delen av talet handlade om Vanessas eget beslut att flytta ned från Stockholm till Malmö. Hon talade om Malmö som hoppets hamn både 1945 och idag, och talade om det som görs för att stå upp för minnet av Förintelsen i Malmö. Hon pekade på Sveriges ordförandeskap i International Holocaust Remembrance Alliance, höstens stora Förintelsekonferens och det kommande Förintelsemuseet för att säkra hågkomsten av Förintelsen. Hon talade om den extremhöger som breder ut sig, framför allt i vissa länder i Europa och i Sverige. Hon avslutade med en appell till att stå upp mot alla former av rasism och hat oavsett grupp. Se Vanessas tal.

Duon Ida Gillner, (bilden) som sjunger och spelar sopransaxofon och Camilla Åström på dragspel bjöd på två jiddischsånger. Shlanke shiffn är Ida Gillners tonsättning av en dikt av jiddischpoeten Anna Margolin. Se Shlanke Shiffn.

Den andra melodin var den välkända Mir lebn eybig, med orden skrivna av Leyb Rosenthal i Vilna (Vilnius) getto. Rosenthal överlevde aldrig krigsslutet. Se Mir lebn Eibig.

Poet om utsatthet
Den unga poeten Hanna Rajs Lara (nederst), som själv är barnbarn till överlevande läste sammanlagt fyra dikter ur sin diktsamling under månen. Alla dikterna tar upp hur det är hur det är att vara ung judinna med bagage av rädsla och känsla av utsatthet. Hanna Rajs Lara läser sina dikter: Arv och Känslan för maten. Se Hanna Rajs och Be och är.

Församlingsrabbin Rabbin Moshe-David HaCohen fick avsluta, lika traditionsenligt med El Maleh Rachamim, bönen för alla de som gav sitt liv under Förintelsen. Moshe-David HaCohen reciterar El maleh rachamim.

Susanna Pergament, som moderator gjorde ett styvt arbete. Hon och talarna fick gott stöd av produktionsgruppen från Malmö Latinskolas estetik- och medieprogram med inriktning på film och tv-produktion.

FS