Program och tal vid manifestation till minne av novemberpogromen 9 november i Malmö synagoga


Introduktion
: Fredrik Sieradzki (moderator)
Välkomna till denna manifestation till minne av novemberpogromen 1938, arrangerad av Judiska församlingen Malmö i samarbete med Judiska kulturföreningen 1945 i Malmö. Jag heter Fredrik Sieradzki. I år har vi på grund av Covid-19 bestämt oss för att enbart sända detta via YouTube. Låt oss hoppas att vi nästa år återigen kan ha en värdig minnesceremoni utomhus.

Natten mellan den 9 och 10 november, för 82 år sedan, kulminerade en landsomfattande pogrom mot judar över hela Nazisttyskland som nazisterna kom att kalla för Kristallnacht, natten då tyska gator fylldes av krossat glas.

Pogromen iscensattes av nazister och utfördes av beväpnade grupper främst från det paramilitära Sturmabteilung (SA) men även av många civila.

  • Omkring 400 judar dödades eller tvingades begå självmord
  • 20 000–30 000 judar arresterades och fördes till koncentrationsläger
  • 267 synagogor brändes ned och över 7 500 butiker vandaliserades.

Protesterna mot våldet var få och svaga och gav nazisterna en signal att en mer repressiv politik mot just judar inte skulle möta mycket motstånd. Den nazistiska propagandan hade från början gjort judarna till huvudfienden. Judar var skyldiga till alla Tysklands problem och judarna liknades vid skadedjur i en tyska propagandan. Med Kristallnatten fick nazisterna sitt kvitto på att deras avhumanisering av judar hade lyckats. Marken var beredd för den för den slutgiltiga lösningen några år senare.

Fredrik S:
Församlingsrabbin Moshe-David HaCohen reciterar ur kapitel 83 i Tehillim, Davids psalmer: Shir mizmor LeAssaf

Fredrik S:
Nazisterna använde just skolan för att forma barn och ungdomar i sin ideologi. Judiska Församlingen och Malmö stad ser just skolan som central i samverkansarbetet för att motverka antisemitism. Ska vi kunna ha en ljus framtid i Malmö så måste vi börja i skolan och lära nya generationer om Europas mörka förflutna
Därför känns det extra viktigt att kunna presentera vår nästa huvudtalare: Sara Wettergren, Liberalerna, Kommunalråd i Malmö stad med ansvar för skola och utbildning.

Sarah Wettergren:
En sommar när jag var i tonåren, deltog jag i en praktik ihop med ett dussin andra ungdomar. Vi skulle bygga scenografi till en pjäs. I gruppen fanns två ungdomar, Bashar och Farah. De var kusiner och hade flytt kriget i Irak och för Bashars del ett liv i ständig förnekelse och dödshot, eftersom han var muslim och homosexuell, något som är förenat med stor fara i många länder i Mellanöstern.

I gruppen fanns också en kille, vi kan kalla honom Jonas, som rörde sig i vit maktmiljöer och  hade Ultima Thule som favoritband. Muslimer och bögar var det värsta han visste.

Under två månader arbetade vi tätt tillsammans där vid Norra Älvstranden i Göteborg och under dessa månader skedde en enorm förändring hos Jonas, som vi alla blev vittne till. Han insåg att Bashar och Farah var två helt vanliga unga, med samma drömmar som alla andra. Han kunde till och med skratta och skämta ihop med dem. Hans fördomar om muslimer och homosexuella smulades gradvis sönder för att till sist falla platt till marken.

En av de sista dagarna på projektet blev vi hembjudna till Bashar och Farah. Jonas kom också, trots att han var rädd för att vi skulle be hela kvällen, som han uttryckte det till mig, för det gjorde ju alla muslimer, det hade han hört.

Efteråt sa han att det var den finaste kvällen han hade upplevt på mycket, mycket länge.

Varför berättar jag detta på en manifestation för att minnas Kristallnatten? Där judar skändades, dödades och förnedrades av människor som hatade. Ett startskott för alla de vidrigheter som sedan följde i nazisternas strävan efter att utplåna judarna.

Därför att kunskap är nyckeln till förändring. Därför att vi aldrig får ge upp tron på att det går att förändra människor. Framförallt barn och unga, vars världsbild fortfarande är formbar.

Jag önskar att jag skulle kunna stå här idag och säga att Jonas är en relik från ett 1980-tal som inte visste bättre och att barn och unga numera är betydligt mer upplysta. Men det vet vi ju alla att så enkelt är det inte. I en tid av ökad polarisering, hat, fake news och våldsbejakande extremism har skolans roll som upplysningens borg aldrig varit viktigare.

Som liberal och skolkommunalråd är det min skyldighet att inte blunda för de fördomar och rädslor som fortsätter frodas bland unga på våra skolor. Fördomar mot de andra, som tar sig uttryck i antisemitism och rasism.

Föreställningarna om judar lever bland skoleleverna, inte sällan så inkapslat att de inte ens själva tänker på det. För en tid sedan frågade jag en kille i högstadieåldern om han någonsin märkt av antisemitism på sin skola. Han svarade ”Nej, det har jag inte. Men, tillade han, vi säger ju typ ofta ’din jude’ till någon vi tycker är snål”. Hans svar fyllde mig med både förvåning och olust – lika mycket för uttrycket som sådant som aningslösheten det framfördes med. Uttrycket var enligt honom ganska vanligt och betydde inget speciellt. Jag betvivlar inte att han uppfattar det så. Men vi vet ju vilken betydelse som språkbruk, fördomar och nidbilder har för spridningen av antisemitism. Och på allt för många håll finns olycksbådande jargong och skämt om Hitler och förintelsen som får passera utan att någon bemöter det.

För elevernas del är detta inte en trivselfråga. Det rör sig om deras grundlagsstiftade rättigheter.

I den svenska kursplanen ingår att undervisa i antisemitism och förintelsen. Många elever som går i den svenska skolan idag kommer från länder där kursplanen antingen inte innehåller något av detta, eller kanske till och med är präglad av antisemitism. Kanske har skolgången varit bristfällig och ersatts med historier och sägner. Detta får naturligtvis konsekvenser i undervisningssituationen. Många lärare har berättat för mig om svårigheterna med att undervisa om antisemitism och förintelsen. Om de svåra diskussionerna, ifrågasättandena och konflikterna som uppstår. Om att man varken delar utgångspunkt eller slutsats. Det kan tyckas nedslående, men jag vill verkligen lyfta de möjligheter skolan har att göra skillnad. Kanske har skolan den viktigaste rollen av alla aktörer i vårt samhälle.

Förutom att bedriva en undervisning som bygger på fakta behöver lärare tid, resurser, och ibland även mod. Att ta diskussionen direkt när den uppstår – i korridoren, i klassrummet. Att ställa de obekväma frågorna. Att våga bjuda på motstånd. Även när det enklaste är att låtsas som man inte hör. Lärarna är de som möter eleverna, och eleverna möter varandra ansikte mot ansikte 170 dagar om året. Det jag säger idag, här och nu, kan aldrig väga tyngre än den förståelse som uppstår mellan individer i ett klassrum. Och jag vet att Malmös lärare gör en stor insats här.

Under våren deltog 32 elever från sju olika skolor på de hågkomstresor till Polen som Malmö stad arrangerat tillsammans med Svenska Kommittén mot Antisemitism, SKMA. Ytterligare elever skulle ha rest nu i höst, om inte Coronapandemin kommit i vägen. På den politiska hearing som Malmös grundskolenämnd bjöd in till i september deltog några av eleverna och berättade om sina upplevelser och tankar. En av dem är Helen Hassan. Hon hade aldrig tidigare träffat en jude, eller åtminstone inte såvitt hon själv visste, och blev starkt berörd av både resan och mötena med judiska elever. Hon sa att Ungdomar tänker oftast inte innan de yttrar sig, vilket leder till att vi påverkas av den sociala miljön vi tillhör, som senare drabbar oss när vi möter andra typer av folkgrupper. Och Det är genom historien och berättelser mellan individer i framförallt vår egen ålder vi skaffar oss förståelse för andra.

Under hearingen och de samtal som fördes där fanns en hög grad av igenkänning. Någon hade blivit utsatt för rasism, någon för fördomar, någon för utfrysning och mobbning. Det sägs ofta att det börjar med judarna och slutar med något betydligt vidare. På samma sätt påbörjas det omvända – tolerans – i mellanmänskliga relationer och genom att visa empati och förståelse för varandra. Pliktskyldigt fördömande och föregiven sensmoral räcker inte. Eleverna behöver själva vara bärare av och känna sig delaktiga i diskussionen.

Var tredje svensk uppger att de har bevittnat antisemitism i sin vardag. Det innebär att vi också är många som kan bidra med våra erfarenheter. Jag gläder mig framförallt över de barn och barnbarn till förintelseöverlevare som besöker stadens skolor och delar med sig av sina släktingars berättelse. Alldeles nyligen genomfördes en större satsning där ett antal högstadieskolor fick besök av anhöriga till förintelseöverlevare. Jag känner stor tacksamhet och respekt för det viktiga arbete ni utför.

Jag vill också framföra ett stort och varmt tack till judiska församlingen och er betydelse för att vi kan utbilda om antisemitism i skolorna. Tillsammans med er har vi tidigare tagit fram utbildningsmaterialet Minnenas arv, och vi fortsätter att uppdatera och arbeta fram material som lärarna kan använda i sin undervisning och som finns på den pedagogiska sidan, Malmö delar, öppet för alla grund- och gymnasieskolor i Malmö.

Sedan ett par månader tillbaka har vi i Malmö stad en samordnare, som ska arbeta med att förebygga antisemitism i skolorna. Så fort Coronapandemin har avtagit, hoppas vi återuppta det viktiga samarbete med SKMA kring hågkomstresorna.

Att vi nu intensifierar arbetet mot antisemitism i skolorna betyder inte att det ska ledas endast av några enskilda personer. Kampen mot antisemitism måste föras på nätet, i sociala medier, i skolkorridoren, i fikarummet, vid middagsbordet hemma. Du, jag, vi alla har ett ansvar. Eller som Helen Hassan uttrycker det:

För att bekämpa kränkningar av mänskliga rättigheter, måste vi individer ta ansvar för vad vi tror på, vad vi lyssnar på och om vi agerar. Vi alla har en skyldighet att skaffa oss kunskaper, det kan förändra vårt samhälle.

 

Fredrik S:
Nästa talare är församlingsrabbin Moshe-David HaCohen, han är även medgrundare av den judisk-muslimska dialogföreningen Amanah.

Rabbin Moshe-David HaCohen:

Nazi Germany was a beautiful country. Despite the disastrous defeat of the First World War, the economic challenges of the interwar period, the waves of displaced persons, it managed to pull itself together and raise its’ head high once again. Culture and art were booming, the grand squares of the cities once again thriving and teeming with beauty and life. The Olympic Games held in Berlin in 1936 showcased the grandeur of it all.

Abraham Joshua Heschel, one of the great theologians and human rights activists of the 20th century, barely escaped Germany, just weeks before the Nazi invasion of Poland in 1939, after being arrested by the Gestapo. He managed to escape but his three sisters and mother were murdered by the Nazis.

In 1949, a couple of years before Heschel published his well-known “Man is not alone” and “God is in search of man”, he published a work in Hebrew, his own personal reflections on the nature of mankind and the soul in light of the Holocaust. There he writes:

When the annual congress of the Nazi Party convened in Nuremberg in 1937, journalists from all over the world, such as the Times of London, described with enthusiasm the demonstrations of the various Nazi organizations. They could not find enough adjectives to praise the physical beauty, the order, the discipline, and the athletic perfection of the tens of thousands of young Nazis who marched ceremoniously and festively before the leaders of the movement. These writers who were so excited by the exterior splendor lacked the ability to see the snakes in the forms of humans – the poison that coursed through their veins, which not long after would bring death to millions of people.

Judaism teaches us that beauty which is acquired at the cost of justice is an abomination and should be rejected for its loathsomeness.

Indeed, my wife Carmel’s grandfather Walter Badet who grew up in Leipzig as a teen in the 30’s, once told me: “The Hitler Yung’s marches were so entrancing, so powerful and beautiful, so magnetizing, that I myself felt attracted and probably would have joined had I not been Jewish.”

Yet this exterior beauty – when disconnected from inner morals, creates a divide within the human as well, we lose touch with ourselves and our sensitivity towards others. On this night, 82 years ago, the Nazis set that as their goal – to attack and burn the synagogues, to burn the Torah scrolls in the beautiful squares, to condemn the Jewish moral values as an enemy of the German people, to leave nothing of that morality as a conscience for the murderous acts that were to follow.

Walter’s father was the caretaker of the Great Synagogue of Leipzig and was present when the synagogue went up in flames. He ran inside and risked his life amidst the fire, to save the Torah scroll. He was saying: I put our moral values, our sacredness, our Jewish tradition, even above my own life. He was mortally injured but managed to survive.

As we reach this day every year, we must ask ourselves> Has the lesson been learned? We say that we must teach about the Holocaust, it is so important to educate. But the Holocaust is not a history lesson. It is a warning of where a beautiful, progressive society can end up. Our focus should not only be only what the Nazis and others did to the Jews, to the homosexuals, to the Roma and to others. The focus must be > Where do we stand as a society today.

And to tell you the truth I am concerned on many different levels. Meeting schools with Amanah, we see that racism has become the norm. 95 percent of the schoolchildren tell us that they have heard racist comments recently.

Have we lost our sensitivity once again? Having a democratic discussion about whether a Koran can be burned as an artistic expression, is no different than praising the beauty of the Nazi convention – we should stop asking what are the rights and freedom of democracy and start noticing how people feel around us. We should be shocked to the core that in our society today there are those whose choose to express themselves by burning or destroying what is sacred to the other. Just as poison is kept far from our children’s reach – so must such vicious ideas be kept away from society.

This night is about learning from the dark past in order to educate and create a better future. The city of Malmö has such a wonderful potential. There are so many diverse cultures and backgrounds to learn from. But if we want to succeed, we must realize that the danger of a homogenous society is that we come to believe that our way is the only way, and we in Europe have learned in the most horrendous way where that can lead.

The ongoing rise of antisemitism, islamophobia, and all types of xenophobia in society today show that urgent action must be taken to share this message – our society will be truly better, through learning and appreciating the other. Allow yourselves to follow your moral values, your inner beauty, be sensitive towards the other – and you will be surprised how much there is to learn and how incredibly and truly beautiful the society and city of Malmö will become.


Fredrik S:
Nästa talare är imam Salahuddin Barakat som tillsammans med Moshe-David HaCohen grundat och driver Amanah.

Imam Salahuddin Barakat:

Kristallnatten bär sitt namn efter allt glas som krossades under den förödande natt vi minns här idag. Glas tillhörande synagogor, butiker och hem. 267 synagogor brändes ner och 7500 butiker förstördes!

Byggnader där människor samlades för att sörja sina döda, fira födslar, söka sitt levebröd, skratta och gråta, allt det som gör oss människor och mänskliga. 

Men glas var inte det mest fragila som krossades under dessa svåra nätter.
Det som krossades var drömmar och förhoppningar men framförallt hjärtan.

Det som krossades var den tillit friska hjärtan känner till medmänniskan. 
Hjärtan krossades på människor som inte ville annat än att vara människor bland människor. Olika men ändå lika. 

Men det räcker inte att stanna vid slogans. Vi måste nå bortom orden. Vi är i behov av att återkommande tala om det som skedde och klä det i ord. Vi måste bära denna medvetenhet årets alla dagar, inte bara idag. Men lika viktigt är att vi tillsammans bär tystnaden.

Vi har samlats här idag för att minnas och genom orden läka. Det vi står inför idag är ett ärr i vårt samhälle. Det är en sårskorpa som ständigt rivs upp. Det viktiga är tystnaden efter alla tal, när vi vandrar hem idag, när våra skor vandrar över Malmös trottoarer. 

Där i ensamheten och i våra egna tankar.

Stöveltramp är inte något i fjärran. Lyssnar vi noga kan vi höra det här och nu. 

Det är där när ni har kommit hem som jag hoppas att allt det sagda bär frukt.

När ni diskar era glas i era trygga hem. När ni häller upp vatten i glas till era barn. När ni skålar för livets skönhet. 

Minns Kristallnatten då.

Jag vill inte att vi endast pratar om denna dag. Jag vill att vi känner den. 

Det är genom att känna denna dag och bära med oss den som vi kan förhindra att något liknande inträffar igen.

Kristallnatten var en natt då hjärtan krossades. Föräldrar, syskon, makar och barn, hjärtan som slets itu av att 400 av deras älskade dödades och mer än 20000 fördes till koncentrationsläger. 

Vi kan försöka räkna hur många byggnader som förstördes men hur ska vi kunna förmå oss mäta eller ens förstå vilket lidande deras hjärtan kände. Byggnader är inte värda mer än människoliv. Det är en tro vi alla delar.

Vi måste förstå att varje antisemitiskt ord eller handling i vår tid    spär på lidandet och smärtan. Såren rivs upp gång på gång. 

Vi som muslimska församlingar i Malmö är fast beslutna och fullt dedikerade att i nutid och framtid bära denna smärta med er och bekämpa antisemitismen oavsett var den tar sig form, även om den skulle visa sig i våra församlingar eller i vår stad.

Tillsammans ska vi malmöbor, judar, muslimer och andra, män och kvinnor, svarta och vita, rika och fattiga, unga och gamla, bekämpa den ondska som sprider sig i våra samhällen. 

Vi kan bara vinna genom att känna och vara i kontakt med det vi alla delar, vår mänsklighet.

Tillsammans ska vi kämpa för att varken glas eller hjärtan ska krossas igen. 

 

Fredrik S:
Nästa två  talare är våra vänner Mujo Halilovic och Marian Wydow, verksamhetschef respektive sekreterare vid Romskt informations- och kunskapscenter vid Malmö stad.


Mujo Halilovic:

På årsdagen av Kristallnatten genomförs årligen manifestationer till minne av rasismens, nazismens och fascismens offer och till minne av Förintelsen – en av ondskans mest radikala former som hör till de mest brutala och plågsamma delarna i Europas historia. Men dagen uppmärksammas även för att rasism, nazism och fascism finns än i dag. Dessa företeelser kan inte, av flera orsaker, ses som en historisk parentes. I det här sammanhanget kan tre av orsakerna nämnas.

Den första orsaken formulerades av den italienska kemisten och författaren Primo Levi. Primo Levi överlevde Förintelsen, bland annat dödslägret i Auschwitz. Hans skarpa observationer, analyser och insikter om människan, samhället och Förintelsen är i högsta grad relevanta och framsynta. Primo Levi gick ut med en varning och profetia – att vägen till fascism inte nödvändigtvis måste gå genom militär, polisterror och totalitära krafter, utan även genom manipulation och undanhållande av information.

En av vår tids största utmaningar handlar just om att förmå bemöta manipulation och undanhållande av information, allt från till synes harmlös manipulation till den manipulation som idag betecknas som fake-news och alternativa fakta.

Den tysk-amerikanska politiska teoretikern, filosofen och historikern Hannah Arendt, som var tvungen att fly från Nazityskland 1933, skrev essän ”We Refugees” 10 år senare och hon avslutar den med en mening som sammanfattar den andra orsaken:

”Gemenskap mellan de europeiska folken bröt samman när, och därför att, de tillät sin svagaste medlem att exkluderas och förföljas.”

Den tredje orsaken handlar om att vi lätt kan brista i att ställa upp och ta ansvar för andra människor när de definieras och bemöts som ”de andra”. Att ställa upp i denna kontext är givetvis inte ett förhållningssätt som vi föds med, utan ett förhållningssätt som varje generation måste erövra och lära sig, huvudsakligen genom att vistas i en miljö där det att ställa upp för de utsatta är människans reflex.

Därför, kunskapen om den fruktansvärda Förintelsen med förintelse- och koncentrationsläger, om antisemitism, antiziganism, islamofobi, afrofobi, homofobi och andra former av rasism, bör, tillsammans med kunskapen om konsekvenserna av att inte ställa upp för de människor som dehumaniseras och framställs som ”de andra”, vara en central del av all utbildning och bildning.

För, individuella brister i vardaglig empati, i att ta ansvar för varandra, i att bemöta vi och dom tänkanden i vardagen (i skolan, i hemmet, på arbetsplatsen, osv), kan, när strukturella och diskursiva omständigheter förändras, kulminera i Förintelsen igen.

Vi bör, mot bakgrund av dessa orsaker, för att inte upprepa vår civilisations moraliska och etiska sammanbrott, så som rasism, nazism, fascism och Förintelsen, bemöta varandra här och nu, i Malmö och Sverige, på sådant sätt som om det vore möjligt att förändra hela världen.

Det förpliktigar oss att skapa och ständigt vidga ett nytt Vi som bygger på större inkludering och omsorg än de tidigare Vi:en vi haft. Det förpliktigar oss att bredda empati, tillit, tillhörighet och ansvar för varandra och speciellt för de människor som i olika sammanhang definieras som ”de andra”, oavsett vilka ”vi” och ”de andra” i olika sammanhang är.

Detta är vi skyldiga både de som föll offer för Förintelsen, de som stod emot Förintelsen, de som överlevde Förintelsen och kommande generationers rätt att skonas från Förintelsen!

 

Marian Wydow:

De nationella minoriteterna judar och romer har mycket gemensamt.

Både romer och judar är stolta över och vill bevara och odla sina respektive kulturyttringar.

Romer och judar har dessutom påverkat varandra; judiska musiker och romska musiker har under långa perioder möts och bidragit till att utveckla olika musikstilar i Europa.

Båda romer och judar delar en mörk europeisk historia av förföljelser, diskriminering, förtryck och förakt som kulminerade med Förintelsen.

På den första romska världskongressen 1971 i London antogs sången Gelem, gelem som romsk nationell och internationell hymn. Gelem, gelem är en traditionell romsk melodi. Lyriken skrevs och komponerades av Zarko Jovanovic, romsk musiker och aktivist som överlevde tre koncentrationsläger under Förintelsen. Denna sång refererar till den romska Förintelsen.

Jag skulle ikväll vilja läsa upp Romsk hymn Gelem, gelem eftersom den talar om denna mörka historia som romer och judar delar:

Jag vandrade, jag vandrade

Jag vandrade, jag vandrade på de långa vägarna
Där mötte jag många lyckliga romer
Ah, romer säg; var kommer ni ifrån?
Med alla tält och hungriga barn
”Aj, romale, aj, romale!”

Även jag hade en stor familj
De slaktades av Svarta legionen
Alla strök med, män såsom kvinnor
Och bland dem även alla barn
”Aj, romale, aj, romale!”

Öppna, åh Gud, dina svarta portar
Låt mig se var mitt folk är
En dag går jag samma väg som de
Då går jag med de lyckliga igen
”Aj, romale, aj, romale!”

Res er upp romer, tiden är nu inne!
Följs åt nu all världens romer
De svarta ansiktena med två svarta ögon
Åtrår dem som svarta söta druvor
”Aj, romale, aj, romale!”

 

Fredrik S:
Nästa talare heter Daniel Lazer, han är en av våra aktiva unga medlemmar i församling. Daniel är också barnbarn till överlevande.

Daniel Lazer

LJUS I MÖRKRET

Ni får inte leva här som judar. Ni får inte leva här. Ni får inte leva. Med dessa ord beskrev min före detta kolloledare Peter Lebenswerd judarnas historia. Tvångskonverteringar i Egypten, judar som blev utkastade från inkvisitionens Spanien, och slutligen Kristallnatten och Förintelsen som kulminerade i 6 miljoner mördade judar.

Vi har samlats här idag, var sig det är i verkligheten eller online, för att vi vill minnas, för att vi inte vill glömma. Vi får aldrig glömma Kristallnatten och de hemskheter som utspelade sig, för genom att glömma tillåter man hemskheterna att återvända. Men vi är framförallt här för att hedra de som fick sätta livet till, och se till att något liknande aldrig, ALDRIG NÅGONSIN sker igen. Det är allas vårt ansvar; ditt, mitt, politikernas och alla våra medmänniskors.

Jag, som en ung jude i Malmö, har med egna ögon bevittnat en ökning av antisemitiska hatbrott och påföljderna de har. Jag har bekanta som har blivit spottade på, nedslagna eller heilade mot endast för att de är judar. Men det är inte bara i Malmö detta sker, vi ser ökning av antisemitiska hatbrott runtom i Europa, t.ex. den högerextrema skjutningen mot synagogan i Halle under Yom Kippur eller det tragiska mordet av Dan Uzan utanför Köpenhamns synagoga när han vaktade en bar mitzvah. Så hur ska vi bära oss åt för att minnas Kristallnatten och Förintelsen, för att hedra de avlidna, och för att se till att något liknande aldrig sker igen? Jag tror, för att vi ska kunna bekämpa hatet och mörkret som sprider sig, så måste vi fokusera på att utbilda.

Utbildning är vitalt av ett par anledningar. Syftet med utbildning är att sprida kunskap, i detta fall kunskap om Kristallnatten. Men att veta är inte allt. För att kunna göra skillnad måste man förstå anledningarna bakom Kristallnatten och förstå varför det är så fel. För endast genom att utbilda och öka medvetenhet kan vi se till att något så fasansfullt som Kristallnatten aldrig sker igen, och jag ser att vi är på god väg mot ökad utbildning.

När Fredrik frågade om jag kunde hålla tal idag, bad han mig att hålla ett tal för skänka ljus i den mörka novembernatten, och det fick mig att tänka till om hur situationen faktiskt ser ut. Vi alla läser nyheterna, tittar på tv och lyssnar på radion. Vi alla vet om den fruktansvärda skjutningen i Halle, det tragiska mordet på Dan Uzan utanför Köpenhamns synagoga eller hur medierna porträtterar Malmö som en otrygg plats för judar. Vad som däremot är lätt att missa är allt det positiva som sker runtomkring oss. De senaste åren har vi välkomnats av en rad olika initiativ för att utbilda om Förintelsen och motarbeta antisemitismen. Regeringen har lovat att uppföra både en internationell konferens mot antisemitism och ett svensktmuseum för förintelsens minne, Malmö Stad har initierat flera utbildningsgrupper och seminarium för att motarbeta antisemitism, och en så inflytelserik plattform som Facebook har börjat ta itu med inlägg som innehåller förnekande av Förintelsen.

Bland allt det otäcka vi får läsa i media är det lätt att glömma de goda och ljusa krafterna som har förpliktat sig, att genom olika former av utbildning, bekämpa det mörker vi nu ser återvända, och skapa en ljusare framtidstro. Jag är evigt tacksam till alla som visar solidaritet och hjälper till att skapa en trygg värld för mig som jude, och jag är säker på att vi tillsammans kommer bekämpa de mörka krafter som just nu sprider sig runtom i Europa.

När jag tittar ut över Malmös synagoga, MIN synagoga, ser jag den enorma kristallkronan som belyser hela rummet. För mig är det ett tecken på det judiska folkets styrka, hur vi, trots alla motgångar och fasor håller ihop och växer oss starkare än någonsin. Kristaller som en gång var spillror av judiskt liv är idag en kristallkrona som istället lyser upp det judiska livet. Jag VET att vi med hjälp av dessa utbildningsinitiativ, politiska åtaganden och mänsklig solidaritet kommer lyckas med att bekämpa mörkret och bygga en tryggare, accepterande och framförallt ljus framtid inte bara för det judiska folket, utan för hela mänskligheten.
Tack.

 

Avslutning

Fredrik S:
Jag vill på Judiska Församlingens Malmös och Judiska Kulturföreningen 1945:s vägnar tacka för att ni följde vår manifestation här från Malmö synagoga. Jag vill tacka alla medverkande talare för fina tal. Jag vill också passa på att tacka alla i arrangörskommittén som hjälpte till och inte minst Jonathan Kajdman för teknikstödet.
Vi avslutar som vi börjar, med Louisa Lyne och Di Yiddische Kapelyes fina tolkning av jiddischsången ”mir Lebn Ejbik”. ”Vi kommer alltid att leva” är komponerad av poeten och kabaretförfattaren Leyb Rozental i gettot i Vilna eller Vilnus 1943. Med sången uppmanar Louisa Lyne & Di Yiddishe Kapelye till medmänsklighet och respekt i en tid av växande främlingsfientlighet.