Bar mitzva, “budets son”, och bat mitzva, "budets dotter", är det tillfälle i livet då pojkar respektive flickor uppnår den religiösa myndighetsåldern. För pojkar sker det vid 13 års ålder och för flickor sker det vid 12 års ålder. Man blir automatiskt bar mitsva och bat mitsva. Brukligt är dock att visa församlingen detta genom att delta i en gudstjänst och att läsa en text eller ett avsnitt av toran på hebreiska. Under det studieår som föregår bar mitsva och bat mitsva undervisas i, förutom den text eller avsnitt ur toran man läser, elementär bibelkunskap och hebreiska. Pojkar lär sig lägga tefilin (bönekapslar) och både pojkar och flickor att ta på talit (böneschal).

Brit milah, som på jiddisch kallas för en Bris, är en judisk ceremoni då en pojke blir omskuren när han är åtta dagar gammal. Brit Mila är en flertusenårig tradition som är central för den judiska identiteten. Då Brit Milah görs på pojkens åttonde dag av en utbildad person (Mohel) på ett säkert och effektivt sätt, så orsakar det minimalt med obehag för barnet.  

Brith Milah vilar på ett bibliskt påbud som går tillbaka till Första moseboken, 17:10-12, då Gud befallde det judiska folket stamfar Abraham att låta omskära sig och sina manliga ättlingar som ett tecken på förbundet mellan det judiska folket och Gud: ”Och detta är det förbund mellan Mig och er och era barn efter er, som ni skall hålla: allt mankön bland er skall omskäras; på er förhud skall ni omskäras, och detta skall vara förbundet mellan Mig och er. Släkte efter släkte skall varje gossebarn bland er omskäras, när det är åtta dagar gammalt…” Ordet Brit mila på hebreiska betyder ”omskärelsens förbund".

Nästan alla judar låter omskära sina söner. Brit Milah en viktig och stark handling för den judiska identiteten oavsett om man är religiös eller inte. Judar ser det som ett uttryck för samhörighet och gemenskap och en tradition som knyter ihop oss med alla generationer av judar tillbaka i tusentals år.  Omskärelse är därför ett nödvändigt element för mannens judiska identitet. Icke-omskurna pojkar, till exempel, kanske inte kallas till Toran och kan inte fira en Bar mitzva (judisk konfirmation) på sin 13-årsdag. Omskärelse är också nödvändig för konvertering till judendomen, eftersom det betyder medlemskap i det judiska folket.

Omskärelse är för övrigt också en sedvänja bland muslimska familjer. Hur utförs omskärelsen? En Bris görs ofta hemmet eller i en synagoga och utförs av en person som är utbildad i de judiska lagarna kring omskärelse samt i modern kirurgisk hygien. På hebreiska kallas en sådan person för mohel. Enligt svenskt lag ska det också finnas en läkare närvarande vid en omskärelse. Inte sällan är en mohel även läkare. En själva omskärelsen görs snabbt och effektivt.

När görs omskärelse? Pojkar omskärs vid åtta dagars ålder. Det görs oavsett om det är shabbat eller helgdag. Om barnet dock är sjukt, så uppskjuts Brit milan tills gossen bedöms vara friskt. 

Varför åtta dagar gammal? 

• Regeln kommer ursprungligen från bibeln, då Abraham omskar sin son Isak när han var åtta dagar gammal. Åtta dagar är faktiskt också en idealiskt ur smärt- och hälsosynvikel,

Hur smärtsam/säker är en Brit Milah?

• Pojkar som är åtta dagar gamla får en minimal smärtförnimmelse. (betydligt mildare än det som spädbarn får av det obligatoriska PKU-provet – screening efter kända sjukdomar - som tas från barnets häl på BB). Skälet är att de nervkopplingar i hjärnan som behövs för att människan ska uppleva långvarig smärta, t ex efter ett litet omskärelsesnitt, börjar inte fungera förrän pojken är två månader gammal. 

• En del brukar också använda en mild form av bedövning (t ex Embla-salva) eller ge barnet sockervatten eller liten skvätt vin. Allt för att göra upplevelsen så minimalt smärtsam som möjligt. Efter Brisen så ska man håll såret rent för att undvika infektion eller andra komplikationer.

• En människa har varken förr eller senare lika god förmåga att sluta blöda som när man är just åtta dagar gammal. Antalet blodplättar är nämligen som högst just när en bebis är åtta dagar gammal. 

• Allt detta gör att omskärelse på gossar i denna ålder genomförd av en utbildad mohel är ett nästan smärtfritt ingrepp som är medicinskt mycket säkert. 
  

Varför inte välja själv? Naturligtvis har individen ett fritt val senare i livet att bejaka denna gemenskap eller hitta andra vägar i livet. Men att inte utföra brit mila på det lilla spädbarnet innebär ett mycket mer komplicerat ingrepp på ett större barn eller vuxen som önskar uttrycka och föra sitt arv vidare på detta sätt. Därmed begränsas snarare barnets valmöjligheter senare i livet (se resonemanget om omskärelsens betydelse för judisk identitet). Åtminstone blir en utebliven Brit milah en försvårande omständighet.

Vi är alla lika inför döden. Därför begravs alla judar i en enkel kista av samma slag. Den avlidne tvättas och sveps i en vit svepning av medlemmarna i Chevra kadisha, begravningssällskapet. Det finns två judiska begravningsplatser i Malmö:

Gamla Judiska Begravningsplatsen på Föreningsgatan 46, Malmö

Nya Judiska Begravningsplatsen i Malmö; Östra Kyrkogården, Thomsons väg/Ulricedalsvägen, Malm

Dessutom ingår Judiska Begravningsplatsen i Karlskrona; Skogsvägen (Bakom Värmdöskolan).

Mer om judisk begravning finns under Dödsfall.

Om läkaren anser att patienten är döende och att patienten inte har någon chans att leva, så har läkaren inget ansvar att behålla patienten vid liv. Patienten är berättigad att dö. Läkaren får dock inte påskynda döden, med t ex en dödlig injektion. Om läkaren dock stänger av maskinerna som behåller patienten vid liv, har läkaren inte påskyndat döden. Han har slutat att förhindra döden. Således skiljer judendomen mellan passiv dödshjälp och aktiv dödshjälp.

Det finns ett antal ställen i den hebreiska Bibeln där dödsstraffet nämns. Att bryta mot shabbatlagarna, att svära mot sina föräldrar, att dyrka avgudar eller för en kvinna att bryta äktenskapet är bara några exempel.

Men redan rabbinerna i talmud för snart 2 000 år sedan kände sig väldigt obekväma med det. Rabbinerna ställde i sina utläggningar väldigt höga krav på bevisbördan, mycket hårdare än vad man tillämpar ens idag i domstolen, för att ens teoretiskt kunna döma någon till döden. 23 domare satt i en förhandling där brottet som avhandlades kunde beläggas med dödsstraff. Det krävdes t ex att två vittnen oberoende av varandra måste inte bara ha iakttagit själva brottet utan också varnat gärningsmannen att det som han eller hon håller på att göra är ett brott och kan straffas med döden och gärningsmannen måste ha godtagit varningen och uttryckt avsikten att ändå begå brottet. Gärningsmannens eget erkännande av brottet räknades inte, inte heller tilläts indicier som bevis.

Samtidigt som man tillämpade och utökade kategorin för dråp, nödvärn och vållande till annans död etc. för att göra det i praktiken omöjligt att döma någon till döden.

Mishna Makkot 1:10 skriver att “en rabbinsk domstol som utdömer dödsstraffet en gång var sjunde år kallas för en blodtörstig domstol. Rabbi Eliezer ben Azaria säger: även om den dömer en gång vart sjuttionde år. Rabbi Akiva och Rabbi Tarfon säger: om vi hade suttit i en rabbinsk domstol – ingen skulle någonsin har dömts till döden. Rabban Shimon ben Gamliel säger: De skulle ha ökat blodsutgjutelsen i Israel.”

Meshane habrijut: Judisk syn på funktionsnedsättning En sammanfattning av traditionella texter och attityder rörande funktionshinder: Redan i judendomens tidiga källor och texter, såsom den hebreiska bibeln och rabbinska kommentarer i Talmud noterar man en anmärkningsvärd medkännande och upplyst attityd rörande funktionshinder, speciellt om man jämför med samtida kulturers attityder. I den samtida grekiska och romerska kulturen t ex blev barn som föddes med funktionshinder ofta utsatta i naturen för att dö. Till exempel debatterade Hippokratus, Plato (Republiken, bok 3, 409e, 410a) och Aristoteles (Politiken, 7, 1335b) om vilka barn som skulle få tillåtas att växa upp beroende på deras allmäntillstånd och hälsa. I den romerska lagtexten De tolv tavlorna fastslås mannens rätt att avgöra över av alla familjemedlemmars liv och död, och han uppmanas att så snabbt och smärtlöst som möjligt döda ett barn som är starkt handikappat .

Inget av detta framförs ens som en teoretisk möjlighet i judiska källor, där det tvärtom framhävs att livet är heligt och där Talmud konstaterar att den som dödar en själ anses ha förstört en hel värld och den som räddar en själ anses ha räddat hela världen (masechet Sanhedrin 4:5). Till en stor del beror den judiska attityden till handikapp på att den hebreiska bibeln är fylld med karaktärer med olika funktionshinder: Isak och Jakob var åldersblinda (1 Mos 27:1; 48:10.), Jakob var dessutom lam största delen av sitt liv (1 Mos 32:25, 31-32), Sara, Rebecka, Rakel och Hanna var alla ofruktsamma under många år (1 Mos 15:2-4; 18:1-15; 25:21; 30:1-8, 22-24; 35:16-20), Moses hade talsvårigheter (2 Mos 4:10).

I talmud nämns vid flera tillfällen att några av deras största rabbiner var handikappade: Dosa ben Hirkanos, Rav Josef, Rav Sheshet var alla blinda (b. Yevamot 16a, b. Bava Kamma 87a). Ändå ansågs de vara enastående individer och många av de som ledare. Å andra sidan så är de som framställs som fysisk ”perfekta” såsom Esau, Gideon, Samson och t o m kung David – ofta beskrivna i tveksamt ljus.

I den judiska traditionen så är alla människor, oavsett härkomst, skapade till Guds avbild (1 Mos 1:27; 5:1; 9:6) och därför lika värda. Men detta kommer ett ansvar att sträva efter ett liv där vi ”följa i Guds fotspår” och för judar betyder detta att följa 613 mitzvot, bud. Att människan är skapad till Guds avbild betyder inte att alla ska vara och agera likadant. En midrash, rabbinsk berättelse som förklarar och kommenterar Torans berättelser, berättar hur Gud skapade mångfalden och att denna mångfald är del av Guds plan. (m. Sanhedrin 4:5).

Speciellt för judendomen är att så mycket kretsar om konkreta handlingar, även avseende människor med funktionshinder. Toran förbjuder att förbanna den döve eller placera snubbelstenar framför den blinde. (3 Mos 19:14). Den rabbinska traditionen har till och med skapat en speciell välsignelse när man får syn på människor av ovanlig utseende. ”Baruch ata Hashem elohenu melech haolam meshane habrijot” ”Välsignad vare Du Herre som har gjort dina skapelser mångfaldiga”.

Den naturliga reflexen hos människor är att titta när man får syn på något oväntat eller annorlunda – genom recitation av denna b'racha, välsignelse, blir vi påminda om att Gud har skapat oss med stort mångfald och att vi alla är Guds skapelse. Men judendomen är en kultur som är flera tusen år gammal och det går inte att förbise att det också finns vissa aspekter i synen på funktionsnedsättning som står i strid med ett modernt synsätt.

Exempelvis var kohanim, prästerna, som tjänstgjorde i tabernaklet i öknen samt i det första och andra templet i Jerusalem underkastade väldigt höga krav. Kohanim som föddes med funktionsnedsättning eller som blev handikappade senare i livet, behöll sin status som kohanim, men fick inte tjänstgöra i Templet. (3 Mos 21:17-21).

Rambam, Moses ben Maimon, anmärkte mycket riktigt att denna förordning mycket riktigt tog hänsyn till hur människor tyvärr allför ofta ser på sina medmänniskor: “… de flesta människor uppskattar inte en person efter dennes sanna egenskaper utan efter dennes fysiska form och kläder, och Templet skulle vara högaktat av alla.” (Maimonides, Guide to the Perplexed, 3:45). Rabbinerna har i våra texter och senare i den halachiska litteraturen överlag tillämpat en mycket pragmatisk syn på människor med funktionsnedsättning och avvägt halacha, judisk lag, och den enskildes specifika omständigheter. Generellt sett så blir den enskilde inte avfärdad utan berättigad att utföra så många mitzvot som möjligt även om några inskränkningar finns kvar, några exempel:

1. Synskadade ska recitera b'rachan före Shemabönen (i vilken judar tackar Gud för att ha skapat ljuset för även om de själva inte kan se ljuset, så är det andra som kan se ljuset. (Shulchan Aruch, Orah Chajim 69:2)2.

2. I den tredje paragrafen i Shemabönen står det om hörntofsarna som judar uppmanas att sätta på sina kläder för att bli påminda om Guds bud när de ser dessa: även om den blinda inte kan se dom så är de ändå förpliktade att ha hörntofsarna på sina kläder för andras skull. (Maimonides, Mishne Tora, Hilchot Tsitsit, 3:7)3. 3. Den döve ska också recitera Shemabönen, som börjar med ”Hör Israel” även om personen inte kan höra budordet eller ens sin egen röst.

4. Tora måste läsas och får inte reciteras utantill, därför får en blind inte vara den som läser ur Toran (Shulchan Aruch, Orah Chajim 53:14; 139:4), men däremot får personen kallas upp till Toran för en alija och recitera b'rachan över Toran (Mose Isserles kommentar).

5. Haftaran får läsas av en blind ur en bok med t ex brailleskrift eller t o m reciteras utantill. (m. Terumot 1:2).

6. En döv får vara den som läser ur Toran och även bli kallad för en alija och recitera b'rachan. (b. Megilla 24a-24b; Shulchan Aruch, Orah Chajim 69:2.)5.

7. En blind är skyldig att läsa haggadan på Pesach – två blinda rabbiner i talmud står som förebild: Rav Sheshet and Rav Joseph.

8. Däremot får en blind inte vara shochet, dvs den som utför kosherslakt, eftersom snittet som dödar djuret måste utföras snabbt och exakt för att minimera djurets smärta och stress.

9. Precis som en person som förlöjligar och förödmjukar en frisk person kan bli skyldig att betala skadestånd och be om förlåtelse, på samma sätt har en handikappad person rätt att få skadestånd och förlåtelse om den utsätts för förlöjligande och nedsättande behandling.

Rabbin Ute SteyerJudiska Församlingen

Gud är jordens och universums skapare. Gud är en, vilket uttrycks i “Hör, Israel! Herren vår Gud, Herren är en” (5 Mos. 6:4).

Abraham var den förste som gav uttryck för denna monoteistiska tro genom att bryta med månggudadyrkan.

Judarna ser Gud som en moralisk Gud som begär moral, etiskt liv och rättvisa av hela mänskligheten. Gud är hela världens Gud, alltså även Gud för alla andra människor. Judar får inte avbilda Gud. Det finns ingen fysisk beskrivning av Gud; alltså inga tavlor, ikoner eller dylikt.

I 3 Mos 18:22 står det: ”Du får inte ligga med en man som man ligger med en kvinna; det är något avskyvärt.” och 3 Mos 20:13 ”Om en man ligger med en annan man som med en kvinna, har de båda gjort något avskyvärt. De skall straffas med döden, skulden för deras död är deras egen.” Ingen förklaring ges i Bibeln till detta hårda fördömande. Många rabbiner och lärda har försökt att förklara detta som t ex att man hänvisar till det avskyvärda beteende som innevånarna i Sodom uttryckte när de hotade att våldta alla gäster i Lots hus (1 Mos 19) eller till den existerande seden bland andra folk av manliga och kvinnliga prostituerade i deras tempel eller till sexuellt utnyttjande av minderåriga slavar av deras mästare i den hellenistiska kulturen.

Rabbinerna var också oroliga för att homosexuella förhållanden skulle undergräva den etablerade heterosexuella normen avseende familj och samhälle. Liknande oro kan än idag höras bland alla kulturer och finns även i det sekulära samhället.

Dessa två verser har orsakat mycket lidande bland homosexuella judar och leder till att många känner sig uteslutna från den judiska gemenskapen. Men för att vara tydligt: Toran, den judiska läran, fördömer också bigotteri och homofobi. Vi har ingen rätt att sätta oss upp som domare över en annan person – den som gör det bryter också mot Guds bud. En judes plats, oavsett sexuell orientering, är i den judiska gemenskapen.

I och med att samhällets syn på homosexualitet ändrades och nya medicinska rön visar på att homosexualitet är en medfödd läggning och inte ett ”val” har det under de senaste decennierna funnits ett antal försök bland alla inriktningar inom judendomen att komma med en ny förståelse för homosexualitet som även återspeglas i halacha (judisk lag).

Här är bredden ganska stor från att upprätthålla det bibliska förbudet mot homosexuella handlingar (homosexuell läggning har däremot aldrig varit förbjuden) i många ortodoxa judiska kretsar men även här strävar många församlingar att hitta nya sätt att välkomnar homosexuella som individer i gemenskapen. Ortodoxa rabbiner skulle inte genomföra en judisk äktenskapsceremoni (kiddushin) mellan ett homosexuellt par.

Inom masorti judendomen (traditionell/konservativ) anser man att homosexuella, monogama och fasta förhållanden är ett nytt fenomen och att de gamla förbuden i Bibeln beskrev en annan social verklighet. Man accepterar också att homosexualitet är en läggning och inget ”val”. Masorti-rabbiner får själva bestämma om man är beredd att genomföra förbundsceremonier mellan homosexuella par (men inte ”kiddushin”).

Inom liberal judendom (reform/progressiv) likställs det fulla spektrum av sexualitet enligt LGBTQ. Många men inte alla liberala rabbiner genomför judiska äktenskapsceremonier (”kiddushin”), eller skapar egna äktenskapsritualer.

Kristendomen bygger bland annat på Gamla Testamentet, judarnas Bibel. Alltså är det uppenbart att det finns väldigt mycket gemensamt i trosuppfattning. Det viktigaste är tron på en Gud och de tio budorden som än idag de västerländska samhällena är uppbyggda kring.Inom båda religionerna finns messias-begreppet.

De kristna anser att Jesus var den utlovade Messias, att han utförde mirakel och att han är återuppstånden – och har lovat att återkomma till jorden. Enligt judisk tradition och den hebreiska bibeln, kommer Messias vara en vanlig människa.

I den messianska eran kommer judarna att återvända till Israel, de döda återuppstå och fredsriket inledas. Judendomen anser att Jesus inte uppfyllde löftena om ett messianskt fredsrike på jorden. Däremot må han ha varit en rabbin som fick folks förtroende. De flesta av hans berömda citat bygger på redan då känd judisk vishet, exempelvis från rabbin Hillel.

Babylonska Talmud, Shabbat 146a:

"Rabbi Aha son till Raba frågade Rav Ashi: Hur är det med konvertiter? Fastän de inte var närvarande vid Sinai berget när Toran gavs – var deras ödesstjärnor närvarande, som det står skrivet, (5:e Moseboken 29:14-15) ' Det är inte bara med er som jag sluter detta förbund med dess edsvillkor. Jag gör det både med dem som i dag står här tillsammans med oss inför Herren, vår Gud, och med dem som i dag ännu inte finns hos oss.'

Maimonides, Mishne Tora, Hilkhot Teshuva 3:4:

"Rättfärdiga icke-judar har en plats i den kommande världen."

I och med att judendomen anser att icke-judar som lever ett etiskt och rättvist liv får del av den kommande världen precis som judar så har man inte försökt att få andra att konvertera till judendomen. Ändå har det alltid funnits människor som av olika skäl söker sig till judendomen. Vår historia har berikats av människor som har valt att bli del av det judiska folket.

Hur går en konvertering till?

Går man med tankar att konverterar så måste man först och främst förstå att bli jude är inte enbart att bekänna sig till en annan tro. Att vara jude är att också att bli del av en kultur, en historia, ett öde. Det är därför en gradvis och ganska lång process som går ut på att personen över tiden anammar en ny kulturell, religiös, etnisk och historisk identitet.

Det är därför att rabbinerna redan för över 2,000 år sedan var mycket angelägna att en person måste vara seriös i sin önskan och utan baktankar. Det är en process som transformerar en person och som kan vara en omvälvande upplevelse. Det påverkar också kandidatens biologiska familj, vänner och bekanta. Det är därför rabbinerna än idag är mycket noggranna med att försäkra sig att kandidaten är medvetet om det.

En person som vill konvertera bör lär sig så mycket som möjligt om judendomen, de speciella krav som ställs i form av bud (mitzvot) t ex vad det gäller matregler, firandet av högtider och shabbat etc, om judisk kultur, historia etc. En bra början är att läsa böcker om judisk historia och traditioner, och att lära känna judar. Det går generellt bra att besöka en gudstjänst i en synagoga, ofta behöver man bara anmäla sig några dagar i förväg.

När man har börjat lära sig på egen hand och också har knutit kontakter med judar och börjat komma till gudstjänsterna och man fortfarande känna en stark längtan att konvertera, kan det vara tillfälle att leta reda på en rabbin att inleda ett samtal om detta. Rabbinen kommer sedan utgående från personens bakgrund och kunskaper rekommenderar hur man ska fortsätta, eller kanske hänvisa till en annan rabbin som kan passa bättre, eller också avråda från att konvertera.

Det finns skillnader i vad som förväntas av en potentiell konvertit beroende på rabbinens syn men också vilken inriktning inom judendomen rabbinen tillhör.

Det förväntas också att en person börjar bli del i den judiska gemenskapen – det betyder börja komma regelbundet på gudstjänster, delta i det kulturella livet och börjar bygga upp ett socialt nätverk.

Under tiden att en person fördjupar sina kunskaper om judendomen och börjar bli mer och mer hemma i denna värld, så börjar man hålla kosher (följer de speciella matreglerna), hålla shabbat etc. och fortsätter samtalen med sin rabbin.

Efter en tid kan rabbinen anse att en person har blivit redo att påbörja den formella konverteringen som består av brit mila, omskärelse (för män), att komma inför en Bet Din (rabbinsk domstol) som kommer att prata med kandidaten om hans eller hennes önskan att bli jude och där kandidaten uttrycker sin vilja att följa mitzvot (bud), och slutligen av besöket i det rituella badet (mikva). Vid detta tillfälle förkunnas det nya judiska namnet som en person har valt och från och med detta ögonblick räknas man som jude.

Under hela processen är det mycket viktigt att hålla kontakt med sin familj och förklara varför man är intresserad av att konvertera och hur det kommer att påverka relationerna med familj, släkt och vänner. Ofta finns det mycket oro bland familj och vänner inför ett sådant beslut och det är viktigt att förklara att man inte kommer att överge eller distansera sig från sin familj.

Det är en mitzva (ett religiöst påbud) för en ger (konvertit) att hedra sina föräldrar på samma sätt som för en person som föddes som jude.

Hela processen tar minst ett år men det är inte ovanligt att det tar betydligt längre. Det är en individuell process och människor är olika var de befinner sig i livet. Kort sagt: det är en evolution, inte en revolution.

Ute Steyer

Rabbin i Judiska Församlingen i Stockholm

Dietlagarna bygger på detaljerade instruktioner från Moseböckerna i Gamla testamentet, samt från uttolkningar i Talmud och tusenåriga traditioner.

Vad kan ätas?

Endast djur som har både helkluvna klövar och som idisslar är tillåtna. Alla andra djur är förbjudna.

Djur som bara har helkluvna klövar eller som bara är idisslare är förbjudna.

Bland fåglarna är hönsfåglar, ankor, kalkoner, gäss och duvor tillåtna. Fiskarna ska ha fenor och fjäll, alltså bortfaller skaldjur, bläckfisk, ål.

Alla ätliga växter är tillåtna. Ägg – och mjölkprodukter är tillåtna.

Hur ska djur slaktas?

Även om det är tillåtet att äta dessa ovannämnda djur, måste de slaktas och förberedas på ett visst sätt. Den judiske slaktaren är en högt utbildad person med djupa kunskaper i djurens anatomi, i judendom och i “kemi”. Förfarandet är mycket komplicerat men i princip gäller följande:

* Inga självdöda djur

* Djuret ska vara friskt, undersökt av den judiske slaktaren.

* Döden ska ske omedelbart och djurkroppen ska omedelbart tappas på blod. Med en skarp kniv görs ett snitt i halspulsådern.

* Kadavret och det urtagna köttet kontrolleras noga: Inga tecken på sjukdomar eller andra skador får förekomma.

Kosherslakt är under utredning i Sverige.

Det judiska köket

Ur köttet måste blodet “dras”, i möjligaste mån. Således saltas ofta kött.

Alla matvaror och drycker kan delas in i tre grupper:

1. Kött

2. Mjölkvaror

3. Neutrala, benämns “parve”

Det neutrala, parve, kan ätas när som helst, med alla typer av bestick, porslin och köksredskap.

Huvudregeln för kött- och mjölkvaror är att de aldrig ska “mötas”. Ett judiskt kök har därför

* Varsin uppsättning porslin för kött respektive mjölk

* Varsin uppsättning bestick

* Varsin uppsättning köksredskap

En rad i s'lichot-liturgin (dvs. gudstjänsten som inleder perioden som leder upp till Rosh Hashana, nyåret) innehåller följande rad: ”haneshama lach, v’haguf po’alach”, vilket betyder ”Själen är Din och kroppen är Din skapelse”. Gud har gett människan både själ och kropp, det betyder judendomen ser kroppen som ett lån av Gud. Det betyder att vi får använda oss av den, vi får njuta av den, men vi får inte missbruka den.

Den store judiske filosofen Moses ben Maimon (Maimonides), som levde på 1100-talet och som själv var läkare, ägnar en hel sektion i sitt stora verk Mishne Tora åt frågan om hälsan och hur man bäst tar hand om sig själv. Läkaryrket har alltid haft stor status bland judar och det är ingen slump att många medicinska genombrott kom från just judiska forskare och läkare.

Läkekonsten anses också som en av Guds kunskapsgåvor och det ansågs därför i Talmud förbjuden för en lärd att bosätta sig på en plats där det inte fanns en läkare som kunde ta hand om invånarna. Det betyder också att judendomen såg med står skepsis på t ex mirakelkurer och liknande.

I Talmud går man så långt att påstå att Gud själv påbjöd läkemedel och läkekonsten och härleder detta från 2 Mos 21:19 står det att om en människa kommer till skada så måste han eller hon ”v’rapo jirape” – ”helas helt och hållet”, vilket rabbinerna tolkade som tillåtelse för läkaren att utöva sitt yrke.

Synen på alkohol är att den är del av Guds gåvor till människor och får avnjutas i måttliga mängder. Under modern tid med uppkomsten av nya forskningsrön så har attityden till rökning förändrats och numera anses rökning som någonting som är skadligt för hälsan och därför måste undvikas.

Det samma gäller för droger och medicin. Är de utskrivna av läkare eller nödvändigt för att återställa hälsan så får medicin tas, men drog- eller tablettmissbruk bryter mot judisk lag eftersom det anses vara skadligt på sikt för både kropp och själ.

Kvinnan och mannen har samma värde inom judendomen, ingen är förmer än den andra. I det religiösa livet har mannen fått andra uppgifter än kvinnan, exempelvis måste tio män vara närvarande på en gudstjänst för att vissa böner ska kunna läsas. Kvinnans uppgift har traditionellt varit att ansvara för hemmet och barnen.

I synagogor som tillhör den konservativa rörelsen och reformjudendom har kvinnan en alltmer framträdande plats i synagogan. Den egalitära synagogan i Malmö har exempelvis gudstjänster där kvinnor på samma villkor som män är förbedjare och läser ur Tora. Inom mer liberala inriktningar av judendom, framför allt konservativ och reformjudendom, finns även kvinnliga rabbiner och kantorer.

Hos de ortodoxa kvinnorna är det vanligt att täcka håret som bevis på att de är gifta. Vanligtvis bär de hatt eller sjal, men peruk kan även förekomma. Kvinnan visar självklart sitt hår för den egna familjen.

Tanken om helvete är inte särskild framträdande i judendomen – den kom upp väldigt sent. I de Fem Moseböckerna hittar du ingenting om det eller spekulationer om livet efter döden.

Så beskrivs döden av de bibliska gestalterna i De Fem Moseböckerna som helt enkelt livets slut.

Det finns väldigt få indikationer att det finns en plats efter döden. T ex 1 Mos 37:35 säger Jakob när han ser sin son Josefs mantel att ”… jag vill gå ner och sörjer till min son i Sheol”. Sheol beskrivs som en ”mörk och djup” plats men i de tidiga föreställningarna är det inte en plats av dom och straff, snarare en tillvaro i ett slags ingenmansland, avskild från de levandes värld och avskild från Gud.

I Jobs bok sägs det att alla människor efter sin död går till Sheol, oavsett livsvandel.

Tankar om livet efter döden utvecklas i samband med att eskatologiska spekulationer tog fart, speciellt efter Första Templets förstörelse (586 f.v.t). Några av de stora profeterna som Amos, Hosea och Jesaja börjar spekulera om en bättre framtid för folket.

I samband med det andra templets förstörelse i Jerusalem år 70 e.v.t. sattes fokus på hoppet om en messiansk framtid och livet efter döden. Samtidigt kommer rabbinerna i kontakt med de hellenistiska föreställningarna om form och materia, den fysiska förgängliga kroppen och den odödliga spirituella själen.

Att bevittna den oerhörda katastrof som templets förstörelse betydde och den brutala förföljelse och lidande som det judiska folket utsattes för ledde till en teologisk kris. Krisen inspirerade till en ny tolkning av livet och döden:

”Denna värld är en farstu som leder till Olam ha-ba, den kommande världen” (Fädernas tänkespråk 4:21).

Den rättfärdige, som står ut med lidandet under sin livstid, kommer att bli belönad i det kommande livet. Hur denna Olam haBa (den kommande världen) ser ut är oklart. Många olika föreställningar existerar. I en del beskrivs den kommande världen som himmelriket, eller som tid då allt återuppstår, i Talmud beskrivs den som gan eden, d v s paradiset – dit själarna återvänder.

I samband med dessa tankar om den kommande världen dyker även motsatsen upp: gehinnom (helvetet). Endast helt rättfärdiga personers själar får direkt tillgång till paradiset (gan eden, olam haba) enligt rabbinerna i Talmud. Den genomsnittliga själen passerar först genom gehinnom för straff eller rening.

Vissa beskriver gehinnom som en plats för straff och lidande, andra beskriver det som en plats där ens handlingar blir undersöka och man ställs till svars. Själens vistelse här är tidsbegränsad. En själ vistas aldrig där i mer än tolv månader. Judar säger därför aldrig kaddish i mer än elva månader. Vad som händer med de själar som inte få stiga upp till gan eden efter dessa tolv månader är oklart. Vissa källor hävdar att dessa själar blir förstörda, andra säger att de döms till evigt straff.

Det finns mycket variation i vad den judiska traditionen har att säga om livet efter döden, himmel och helvete, och inget av det kan på något sätt ses som sanningen – det finns många judiska tänkare som helt enkelt aldrig har sysselsatt sig med ämnet. Judendomen har en stor fokus på det här och nu, på livet som vi lever och hur vi bäst kan se att vårt liv är en välsignelse för oss och andra.

Meningen med livet är att använda den kapacitet och den förmåga vi är födda med, för att bli den bästa person vi kan bli – inte bara för vår egen skull utan även för hela mänsklighetens skull.  Det finns en berättelse om en döende rabbin som hette Zusya. Hans elever samlades runt hans dödsbädd. En av dem märkte att rabbinen verkade orolig och frågade honom varför han var orolig – han som var så lärd och from och hade tjänat sitt folk liksom Moses gjort på sin tid. Rabbinen svarade att han inte var orolig för att Gud skulle fråga honom varför han inte blivit som Moses. Han var rädd att Gud skulle fråga honom varför han inte blivit som han kunde ha blivit!  Vi ska sträva efter att bli den människa vi kan bli.

I Malmö synagoga, som följer ortodox gudsttjänstordning, sitter män och kvinnor åtskilda under gudstjänsten. I Egalitära Synagogan i Malmö samt i både konservativa och reformsynagogor runt om i världen sitter män och kvinnor tillsammans under gudstjänsten. Separationen mellan könen i den ortodoxa gudstjänstordningen följer en gammal tradition som löper tillbaka ända till då templet fanns i Jerusalem för 2 000 år sedan. I synagogan anses en separation kunna hjälpa den enskilde att fokusera på bön utan distraktion. Frågan huruvida könsseparation är relevant i gudstjänstrummet har  varit en pågående diskussion inom den judiska världen under de senaste 150 åren. För mer källor, läs här.

Alla människor är likvärdiga eftersom alla är skapade av samma Gud. Människan har förmågan att tänka och skapa, har förmågan till kärlek och medlidande och har en fri vilja. Människan existerar inte endast som en varelse för sig. Hon hör till en gemenskap av lika berättigade och lika förpliktade individer till samhället. Var och en måste i mån av kraft och förmåga delta i arbetet att skapa en bättre värld för allas bästa.

En pojke får sitt namn i samband med omskärelsen. När en flicka föds läses hennes namn upp i samband med gudstjänsten. Det har blivit allt mer vanligt med fina ceremonier i samband med namngivningen, antingen efter gudstjänsten eller i hemmet.

Judendomen är positiv till organdonation. Rabbinerna kommer fram till sitt positiva ställningstagande för organ- och vävnadsdonation genom att väga viktiga principer mot varandra. Inför donation av organ och vävnader är det framför allt två regler ur den judiska lagen som blir aktuella – kevod hamet – respekten för den döda kroppen och pikuach nefesh – plikten att rädda och främja livet. När dessa två principer hamnar i konflikt med varandra är budet att rädda liv viktigare än iakttagandet av de regler som gäller för att visa respekt för den avlidne. Att visa respekt för människokroppen leder till att vissa bud ibland måste upphävas för att kunna rädda liv. Man kan till exempel upphäva Shabbatlagarna om det visar sig nödvändigt för att kunna hjälpa en person vars liv är i fara.

Ett preventivmedel får inte hindra mannens säd, exempelvis kondomen. Således är bl.a. p-piller tillåtna. Men en annan aspekt är att “livet går före allt”: Kondomer kan därför användas för att förhindra spridning av AIDS och könssjukdomar.

I princip hör sexlivet till äktenskapet – äktenskapet är heligt inom judendomen. I det moderna samhället förekommer ju sex före vigseln, och det hörs sällan eller aldrig några fördömande ord från rabbiner om det. Emellertid, ortodoxa judar lever enligt läran – de väntar.

Livet anses som heligt inom judendomen “du skall icke dräpa” (2 Mos 20:13 och 5 Mos 5:17) men ett direkt förbud finns inte i Bibeln. Men rabbinerna i talmud härleder förbudet från en tolkning av ”Och för ert eget blod skall jag kräva vedergällning (1 Mos 9:5). Rabbinerna tolkar det som ett förbud mot att ta sitt eget liv. Det anses vara en synd mot Gud eftersom livet ses som en gudomlig gåva. Men det har funnits tillfällen där det ansågs vara tillåtet att ta sitt eget liv, t ex fanns det judar som valde att dö hellre än att tvångskonverteras till kristendomen, men även detta ifrågasattes av några rabbinska lärda.

En person som begått självmord kunde inte begravas på judiska begravningsplatsen och familjen satt inte shiva (de sju sorgedagarna). Men rabbinerna började redan under medeltiden att luckra upp detta genom att tillämpa tolkningar där man ansåg att personen som tog sitt eget liv gjorde så i ett tillstånd av tillfällig förvirring. Man började också inse att självmord ofta var en handling knyten till en allvarlig sjukdom som depression och att det var sjukdomen som dödade människan.

Detta har lett idag till att självmordsoffer begravs på samma sätt och med samma ritualer och på samma plats som alla andra. Självmord är inte bara en tragedi eftersom ett liv gått till spillo men framförallt för de överlevande anhöriga, vänner och bekanta som i regel hamnar i en djup kris. Det finns många stödgrupper, inom judiska församlingar och utanför som stödjer personer med självmordstankar och för anhöriga, vänner och bekanta som har förlorat någon.

En judisk skilsmässa utförs av en skilsmässodomare (rabbin), en Bet Din (religiös grupp av tre personer), två vittnen och en sofer, en skriftlärd med speciell utbildning för att skriva olika judiska dokument som exempelvis torarullar, giftermålskontrakt och just skilsmässokontrakt, en så kallad gett.

Skilsmässa är den sista utvägen men rabbinerna i Talmud insåg att det finns äktenskap som inte fungerar och där det är bättre för dem involverade parterna att går separata vägar. Men det var inte någonting som man tog lätt. Det står i Talmud i Rabbi Elazars namn att till och med altaret i Templet gråter tårar.

Enligt judisk lag (halacha) är det mannen som initierar skilsmässan och det är mannen som måste utfärda och överlämna en gett, ett skrivet skilsmässodokument. Men det finns en rad stipulationer där mannens rätt att ta ut skilsmässan begränsas kraftigt och det finns också några omständigheter där kvinnan kan vända sig till en rabbinsk domstol för att kräva hjälp att tvinga mannen att gå med på en skilsmässa.

Så länge en judisk skilsmässa inte har genomförts så kan till exempel parterna inte gifta om sig. Ibland händer det att män vägrar att gå med på en skilsmässa, vilket i praktiken betyder att kvinnan enligt judisk lag förblir gift och kan då inte gifta om sig. Denna status kallas för att vara ”aguna” – ”fastkedjad kvinna” – dessa kvinnor är låsta ”kedjade” i sitt gamla äktenskap så länge mannen inte går med på att ge en gett till henne.

Rabbinerna har länge letat efter olika möjligheter att förhindra detta. Inom den konservativa rörelsen finns en möjlighet att redan när äktenskapet ingås lägga till en klausul i äktenskapskontraktet (ketuba) eller genom att upprätta ett separat dokument, där både parter ömsesidigt förbinder sig att respektera den andres vilja om denne vill ha en gett. En film om skilsmässa hittar du här

Synden är att vara eller göra motsatsen till det goda, alltså varje handling eller ställningstagande som upphäver Guds vilja. Impulsen till synd och vanan att synda kan övervinnas. Människan är i grunden fri och i allt väsentligt herre över sina egna beslut.  Judendomen kräver att människan står emot synden. I Första Moseboken kapitel 4 vers 7 står följande: ”Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken, men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren. Dig skall den åtrå, men du skall råda över den.”  Samma bibelvers som hävdar att synden alltid lurar vid dörren slutar med uppmaningen att människan kan stå emot synden.  Valet är vårt. Om vi syndar mot en annan människa måste vi be henne om förlåtelse. Om vi syndar mot Gud måste vi be Gud att förlåta oss.

Enligt judiskt tänkande är bröllopet livets höjdpunkt. En judisk vigsel sker under en chupa, bröllopsbaldakin. Chupan påminner om forna tiders bröllopstält och symbolisera även det första egna hemmet. Församlingens rabbiner samt kantorer har även civilrättslig vigselrätt. Varje vigsel avslutas enligt judisk tradition med att bruden får en ketuba, ett äktenskapskontrakt.

Shabbat infaller vecka efter vecka och är därför på sätt och vis den viktigaste helgdagen i den judiska kalendern.  Det judiska dygnet börjar vid solnedgången. Veckans sjunde dag är lördagen. Således börjar Shabbat vecka efter vecka vid solnedgången på fredag kväll och slutar på lördagskvällen.Bakgrunden1:a Moseboken, kapitel 2 

”Så fullbordades himlen och jorden och allt vad där finns. Den sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt verk, och han vilade på den sjunde dagen efter allt han hade gjort. Gud välsignade den sjunde dagen och gjorde den till en helig dag, ty på den dagen vilade Gud sedan han utfört sitt skapelseverk."

Enligt skapelseberättelsen i Bibeln skapade Gud världen på sex dagar och på den sjunde dagen vilade han, därför ska även vi vila på den sjunde dagen.  Bibeln tar sabbaten på så stort allvar att dess iakttagande är ett av de tio budorden i Toran. Vilodag

På shabbat avstår man från arbete och hantera pengar. Den som håller shabbat avstår till exempel från att handla, arbeta, titta på TV eller att surfa på webben. Shabbat en glädjedag då man bör äta gott, gå i synagogan, vila, vara tillsammans med familjen och tala om judiska ämnen och studera Tora.

Shabbatljus 

Innan shabbat går in tänder man shabbatljus. Det ska man göra några minuter innan solen gått ner på fredag kväll. Mitzvan (budet) att tända shabbatljus åligger traditionellt kvinnor, men även män kan förstås tända shabbat ljus. Ljusen tänds och en välsignelse sägs: Baruch ata Adonaj elohenu melech ha’olam asher kidshanu bemitsvotav vetsivanu lehadlik ner shel shabbat."

Översättning: Välsignad vare du Herre, vår Gud, Världens Konung, som har helgat oss med sina bud och befallt oss att tända sabbatens ljus. 

Kiddush

Efter gudstjänsten är det kiddush. Det står i de tio budorden: "kom ihåg shabbaten så att du helgar den". Därför ska vi helga shabbat genom att säga kiddush över vin eller druvjuice. Kiddushceremonin ska få oss att komma ihåg shabbats storhet, och skapelsen. Vanligtvis använder man en särskild bägare, men vilken mugg eller glas som helst går bra. Den som säger  kiddush håller bägaren med vin i höger hand och uttalar välsignelsen över vinet:  "Baruch ata Adonaj elohenu melech ha’olam bore peri hagefen."

Översättning: Välsignad vare du Herre, vår Gud, Världens Konung som skapat vinrankans frukt.  Därefter säger alla "amen", och smakar på vinet. 

Vid kiddushen är det vanligt att man äter challebröd. De två challebröden är täckta av en vacker duk medan man säger kiddush över vinet. När alla smakat på vinet lyfts duken av från challehbröden, challebröden lyfts och välsignelsen sägs: 

"Baruch ata Adonaj elohenu melech ha’olam hamotsi lechem min ha’arets."Översättning: Välsignad vare du Herre, vår Gud, Världens Konung som frambringar bröd ur jorden. 

HÖST