Stark och berörande minnesstund i fullsatt synagoga

En efter en och med långsam värdighet gick våra kära överlevande medlemmar fram för att tända var sitt minnesljus i vår nedsläckta synagoga till tonerna av en vacker och klagande klezmermelodi.Sex ljus, ett för varje miljon mördade judiska själar. Det sjunde ljuset tändes av Marian Wydow från Romska informations- och kunskapscentret i Malmö, till minne av alla de romer, människor med funktionsnedsättningar, homosexuella, politiska motståndare och alla andra grupper som nazisterna också ville göra sig av med.

Minnesstunden på Förintelsens minnesdag, som inleddes kort och kärnfullt av JFM:s ordförande Ann Katina, visade sig bli en av de mer minnesvärda; inte bara för att synagogan var rekordartat fullsatt, inte bara för alla viktiga tal, utan för att alla på plats förstod stundens allvar år 2020 – 75 år efter Auschwitz befriande.

Nina Eilenberg Wemrin, (nedan) barnbarn till överlevande, lyckades i sitt starka tal formulera denna allvarliga oro för hoten mot en judisk framtid i Sverige och inte minst i Malmö.

Hon berättade om sin uppväxt i Malmö i en familj där hon fick med sig en stolthet över sitt judiska arv och sin identitet som judinna. Hennes farföräldrar överlevde förintelseläger och hennes morfar flydde från tyskarna i Danmark.
”Min farfar David brukade säga: ’om du inte vet vem du är, kommer någon annan att berätta det för dig.’ Tyvärr upptäckte jag med tiden att han hade rätt.”

Hon berättar om uppväxten i ett Malmö, där antisemitismen gjorde sig allt mer påmind. Inte minst under högstadietiden, där hon valde att inte backa, utan att ta fajten mot nazister i skolan.

Hon pratade också vilken betydelse Israel spelar för henne och judar i Sverige.
”Israel är viktigt och en trygghet. Ett land där judar, kristna och homosexuella får vara sig själv. Ett land där det är nolltolerans på att förfölja hota och skada judar.”

Nina, som till vardags är polis och regionalt huvudskyddsombud, förmedlade sin oro och rädsla som judisk barnförälder i Sverige, om otrygghet, om lärare som inte vågar prata om Förintelsen. Hoten kommer från olika håll: från arabiska ungdomar som är uppvuxna med hat, och från vänster- och högerextremister.

Men Nina visade också kämpaglöd:

”Historien upprepar sig, misshandel, vandalism, mord, Malmö, Sverige och världen. Vi som vet vad hat mot judar kan få för konsekvenser måste stå upp och berätta.”
Hon underströk dock att alla måste berätta och minnas. Inte bara vi judar.
”Mörkrets krafter kan tryckas tillbaka. Ge dem inte utrymme att sprida hatet. Sverige kan dra lärdom av det som ledde fram till Förintelsen. Jag vägrar låta rädslan vinna. Vi måste fortsätta vara modiga så att minoriteten judar finns kvar även i framtiden.”

Domprost Bo Sandahl, som är ordförande för världsrådet för kristna och judar, talade bland annat om Förintelsen som modernitetens antiklimax, där högt utbildade människor låg bakom dess mordiska maskineri. Han pratade också om kyrkans antijudiska historia. Det var bra och självrannsakande. Men tyvärr försökte Sandahl också, enligt min mening, mindre lyckat att tona ned kritiken mot protestantismens fader Martin Luther för hans våldsamma antisemitism, med att hävda att Luther ”skrev mer positivt om judarna än flesta andra kristna teologer.” Sandahl hänvisade också till att Stockholmsrabbinen Marcus Ehrenpreis skrivit i Judisk krönika, mitt under andra världskriget att Luther ”inte kunde kännetecknas som ett nazistiskt kronvittne.”
Det Sandahl inte utvecklade är att när Luther, på sin ålders höst, konstaterade att judarna inte ville konvertera till protestantisk kristendom, skrev han den oerhört antisemitiska skriften ”Judarna och deras lögner” år 1543. En skrift som präglat antisemitismen inom den protestantiska kyrkan ända fram till modern tid.

Utbildningsminister Anna Ekström höll ett långt tal där hon bland annat berättade om hur just Ninas Eilenberg Wemrins tal hade gjort ett intryck på henne.
”Tack Nina, jag kommer alltid att bära med mig din berättelse”, sade hon.
Hon inledde med att konstatera att antisemitismen är på frammarsch och att ”…judar känner sig otrygga i vardagen ”…i världen, Sverige och inte minst i Malmö.”

Hon återupprepade det Stefan Löfven sade i samband med regeringsförklaringen i september att ”…antisemitismen kommer från högerextrema, delar av vänstern och islamistiska miljöer…människor flyr till Sverige från länder där judehat finns i skolundervisningen och i statlig propaganda.”

Hon hyllade alla de lärare som gör stora insatser för att upplysa om Förintelsen och de åtgärder som regeringen gör i frågan: Den internationella Malmökonferensen i höst, planerna på ett museum och stödet till Svenska Kommittén Mot Antisemitism för deras arbete och resor till Polen. Hon sade följande om regeringens inställning:
”Det behövs en handfast sakpolitik. Vi behöver betona behovet av utbildning, bildning, kritiskt tänkande och klassisk folkbildning. Även bland vuxna.”
Låt oss hoppas att ministerns ord blir till ännu mer handling.

Mellan talen bjöd Henrik Goldschmidt och hans trio, bestående av Goldschmidt på oboe, Idil Alpsoy, sång och Anders Singh på dragspel, på vackra musikaliska stycken: sånger skrivna av judiska tonsättare, inklusive Henrik Goldschmidt, samt en högst egen tolkning av Oyf’n Pripetchik.

Rabbin Moshe-David HaCohen avslutade med ett själfullt framförande av bönen för de hädangångnas själar, El Maleh Rachamim.  Kvällens konferencier, Mauritz Pergament, höll proffsigt i taktpinnen uppe på Biman. Arrangörsgruppen från Judiska Kulturföreningen 1945 i samarbete med JFM och våra duktiga vakter ska ha en eloge för ett fint och smidigt skött arrangemang.

Fredrik Sieradzki
Foto: Fredrik Sieradzki & L Z

Recommended Posts

Ett senkommet och älskat Pesach

april 09, 2024

Att uppleva andlighet genom niggunim

februari 08, 2024

Antisemitism – Vi erbjuder konkret stöd

oktober 29, 2023