Självmord

Livet anses som heligt inom judendomen “du skall icke dräpa” (2 Mos 20:13 och 5 Mos 5:17) men ett direkt förbud finns inte i Bibeln. Men rabbinerna i talmud härleder förbudet från en tolkning av ”Och för ert eget blod skall jag kräva vedergällning (1 Mos 9:5). Rabbinerna tolkar det som ett förbud mot att ta sitt eget liv. Det anses vara en synd mot Gud eftersom livet ses som en gudomlig gåva. Men det har funnits tillfällen där det ansågs vara tillåtet att ta sitt eget liv, t ex fanns det judar som valde att dö hellre än att tvångskonverteras till kristendomen, men även detta ifrågasattes av några rabbinska lärda.
En person som begått självmord kunde inte begravas på judiska begravningsplatsen och familjen satt inte shiva (de sju sorgedagarna). Men rabbinerna började redan under medeltiden att luckra upp detta genom att tillämpa tolkningar där man ansåg att personen som tog sitt eget liv gjorde så i ett tillstånd av tillfällig förvirring. Man började också inse att självmord ofta var en handling knyten till en allvarlig sjukdom som depression och att det var sjukdomen som dödade människan.
Detta har lett idag till att självmordsoffer begravs på samma sätt och med samma ritualer och på samma plats som alla andra. Självmord är inte bara en tragedi eftersom ett liv gått till spillo men framförallt för de överlevande anhöriga, vänner och bekanta som i regel hamnar i en djup kris. Det finns många stödgrupper, inom judiska församlingar och utanför som stödjer personer med självmordstankar och för anhöriga, vänner och bekanta som har förlorat någon.

share