Livet efter döden

Tanken om helvete är inte särskild framträdande i judendomen – den kom upp väldigt sent. I de Fem Moseböckerna hittar du ingenting om det eller spekulationer om livet efter döden.
Så beskrivs döden av de bibliska gestalterna i De Fem Moseböckerna som helt enkelt livets slut. Det finns väldigt få indikationer att det finns en plats efter döden. T ex 1 Mos 37:35 säger Jakob när han ser sin son Josefs mantel att ”… jag vill gå ner och sörjer till min son i Sheol”. Sheol beskrivs som en ”mörk och djup” plats men i de tidiga föreställningarna är det inte en plats av dom och straff, snarare en tillvaro i ett slags ingenmansland, avskild från de levandes värld och avskild från Gud.
I boken Job sägs det att alla människor efter sin död går till Sheol, oavsett livsvandel.

Tankar om livet efter döden utvecklas i samband med att eskatologiska spekulationer tog fart, speciellt efter Första Templets förstörelse (586 f.v.t). Några av de stora profeterna som Amos, Hosea och Jesaja börjar spekulera om en bättre framtid för folket.
I samband med förstörelsen av Andra Templet år 70 v.t. sattes fokus på hoppet om en messiansk framtid och livet efter döden.  Samtidigt kommer rabbinerna i kontakt med de hellenistiska föreställningarna om form och materia, den fysiska förgängliga kroppen och den odödliga spirituella själen.

Att bevittna den oerhörda katastrof som templets förstörelse betydde och den brutala förföljelse och lidande som det judiska folket utsattes för ledde till en teologisk kris. Krisen inspirerade till en ny tolkning av livet och döden:
”Denna värld är en farstu som leder till Olam ha-ba, den kommande världen” (Fädernes tänkespråk 4:21). Den rättfärdige, som står ut med lidandet under sin livstid, kommer att bli belönad i det kommande livet. Hur denna Olam haBa (den kommande världen) ser ut är oklart.  Många olika föreställningar existerar. I en del beskrivs den kommande världen som himmelriket, eller som tid då allt återuppstår, i Talmud beskrivs den som gan eden, paradiset – dit själarna återvänder.

I samband med dessa tankar om den kommande världen dyker även motsatsen upp: gehinnom (helvetet). Endast helt rättfärdiga personers själar får direkt tillgång till paradiset (gan eden, olam haba) enligt rabbinerna i Talmud. Den genomsnittliga själen passerar först genom gehinnom för straff eller rening. Vissa beskriver gehinnom som en plats för straff och lidande, andra beskriver det som en plats där ens handlingar blir undersöka och man ställs till svars. Själens vistelse här är tidsbegränsad. En själ vistas aldrig där i mer än tolv månader. Judar säger därför aldrig kaddish i mer än elva månader. Vad som händer med de själar som inte få stiga upp till gan eden efter dessa tolv månader är oklart. Vissa källor hävdar att dessa själar blir förstörda, andra säger att de döms till evigt straff.

Det finns mycket variation i vad den judiska traditionen har att säga om livet efter döden, himmel och helvete, och inget av det kan på något sätt ses som sanningen – det finns många judiska tänkare som helt enkelt aldrig har sysselsatt sig med ämnet. Judendomen har en stor fokus på det här och nu, på livet som vi lever och hur vi bäst kan se att vårt liv är en välsignelse för oss och andra.

share

Recent Posts