Dödsstraff

Det finns ett antal ställen i den hebreiska Bibeln där dödsstraffet nämns. Att bryta mot shabbatlagarna, att svära mot sina föräldrar, att dyrka avgudar eller för en kvinna att bryta äktenskapet är bara några exempel.

Men redan rabbinerna i talmud för snart 2 000 år sedan kände sig väldigt obekväma med det. Rabbinerna ställde i sina utläggningar väldigt höga krav på bevisbördan, mycket hårdare än vad man tillämpar ens idag i domstolen, för att ens teoretiskt kunna döma någon till döden. 23 domare satt i en förhandling där brottet som avhandlades kunde beläggas med dödsstraff. Det krävdes t ex att två vittnen oberoende av varandra måste inte bara ha iakttagit själva brottet utan också varnat gärningsmannen att det som han eller hon håller på att göra är ett brott och kan straffas med döden och gärningsmannen måste ha godtagit varningen och uttryckt avsikten att ändå begå brottet. Gärningsmannens eget erkännande av brottet räknades inte, inte heller tilläts indicier som bevis.

Samtidigt som man tillämpade och utökade kategorin för dråp, nödvärn och vållande till annans död etc. för att göra det i praktiken omöjligt att döma någon till döden.
Mishna Makkot 1:10 skriver att “en rabbinsk domstol som utdömer dödsstraffet en gång var sjunde år kallas för en blodtörstig domstol. Rabbi Eliezer ben Azaria säger: även om den dömer en gång vart sjuttionde år. Rabbi Akiva och Rabbi Tarfon säger: om vi hade suttit i en rabbinsk domstol – ingen skulle någonsin har dömts till döden. Rabban Shimon ben Gamliel säger: De skulle ha ökat blodsutgjutelsen i Israel.”

share