Resa i fädrens spår

Resa i fädrens spår

Tidigare i somras reste församlingsmedlemmen Jehoshua Kaufman med sin familj till sin fars födelsestad, Kovel, i Ukraina. Det blev en intressant och emotionell resa till en stad som hans pappa själv aldrig besökte igen. Här är Jehoshuas berättelse.

Min far Jona föddes 1918 i Kovel, en liten järnvägsknut i västra Ryssland. Han var det äldsta av två barn, och när han var två år blev han, på grund av stora omvälvningar i världen, polsk medborgare. (bild: marknadstorget i Kovel, före kriget)

I samband med nya skakningar i världsordningen bytte han medborgarskap till sovjetiskt för att därefter raskt förflyttas med sin familj till Warszawa. Orsaken till denna flytt var att farfar gjorde ett aktivt val efter att under första världskriget ha träffat mycket sympatiska och civiliserade tyska soldater. Ett år med den sovjetiska makten fick honom att vilja förflytta familjen till den tyska zonen. Det visade sig vara ett strategiskt misstag.

När min far insåg misstaget var det för sent för familjen som börjat känna av verkningarna av svält och våld. Pappa var 21 år gammal och bestämde sig för att Sovjet ändå var att föredra. Han utvandrade raskt till Sovjet-zonen där myndigheternas paranoia ledde till en vistelse i Asien. I slutet av kriget följde han med de sovjetiska trupperna tillbaka genom det förstörda Sovjet och Ukraina.

Pappa vägrade åka
I Kovel hittade han inga överlevande judar och några spår av familjen fanns inte heller i Warszawa. Efter att ha tagit sig igenom ett krigshärjat Europa och några år på Sorbonne för att studera färdigt så hamnade han så småningom i Israel där han levde resten av sitt liv.

”Vore det inte spännande att se hur det är i Kovel?”, frågade jag pappa en gång. Pappa: ”Aldrig i livet. Vad finns det där, alla är döda”. Jag: ”Vad sägs om en resa till Polen?” Pappa: Nej, det vill jag inte. Bara en massa antisemiter. Vi judar fick stå upp längst bak under föreläsningarna.

Jag; ”Vore det inte spännande att komma till Kovel igen pappa. Det är ändå femtio år sedan du var där.” Pappa: ”Det tycker jag inte. Jag var i Sovjet och vet vad kommunisterna hittar på.” Jag: ”Nu är Ukraina fritt så vi kan åka till Kovel om vi vill och slippa kommunisterna. Pappa: ”Ja, kanske det. Men inte just nu. Det är fortfarande oroligt. Vi väntar och ser.”

Och så går åren och livet. Pappa fick aldrig se sin födelsestad igen. Men det fick jag och min familj till slut. En resa som gick till Kiev, till Lviv och framför allt till Kovel.

Kovel är en liten stad. Staden har inget gammalt centrum, inga berömda universitet, katedraler och faktiskt inte ens en turistbyrå vilket naturligtvis försvårade vår resa. Kovel är mest sin järnväg och några industrier varav en uniformsfabrik som är inhyst i den gamla synagogan (t h, synagogan idag).

Hälften i Kovel var judar
Kovel har cirka 40 000 invånare. Innan pappas familj lämnade staden så fanns där cirka 32 000 invånare, varav lite mer än hälften var judar.  Judarna bodde på ena sidan järnvägen och de kristna på den andra sidan. Det fanns naturligtvis bostadsområden med blandad befolkning, men de var en mindre del och bestod av medelklass från bägge grupperna. Nu, 2018, finns det kanske ett 20-tal judar kvar.

Chabad i Lviv hjälpte till att ordna en utmärkt guide. Hon hittade de människor som kunde berätta om hur det sett ut tidigare. Det bästa var att hon genom dessa personer hittade Lena, en historielärare som skrivit sin avhandling om judarna i Kovel. Hon visste vilka hus, skolor, byggnader och begravningsplatser som varit judiska. Hon visste också vad som hade hänt med de få överlevande judarna, cirka 2–300. Lena hade kontakt med överlevande och deras barn runt om i hela världen och guidar då och då grupper från Israel, USA och andra länder.

Egentligen fanns inte så mycket konkret att se. De två begravningsplatserna var omgjorda till fotbollsplaner och stora sovjetiska byggnader var placerade ovanpå gravar. En del gravstenar hittade vi i kanten av fotbollsplanerna. Den chassidiska synagogan (se bild ovan) var förvandlad till en grundskola och davidsstjärnorna och annan judisk utsmyckning var knappt synbar längre. Lena visade hur man kunde se att ett hus varit byggt av och bebott av judar när en mezuzah inte längre var synbar.

Judiska gravar och gropar i Kovel
Hon visade oss ett hus i närheten av begravningsplatsen. Hon visste vilken judisk familj som hade bott där och vad som hänt dem. Det fanns en källare till huset, som användes som flyktväg långt innan nazisterna kom till stan. Under 1800- och i början av 1900-talet hade Kovel utsatts för flera pogromer från kosacker. Då

hade källaren varit till god nytta för husets invånare och deras grannar. Mot nazisterna och deras hantlangare var den dock inte användbar.  Kovels judar sköts i gropar i en skogsdunge några kilometer utanför staden på senhösten 1941. Några nyfikna ungdomar såg från en kulle i närheten hur fyra av deras skolkamrater, unga pojkar i 14 års åldern, lyckades smita ifrån massakern. De kände igen pojkarna på kalsongerna. Judiska mammor var kända för att tvätta sina barns underkläder oftare än andra mammor.

Lena visste precis vad som hänt med tre av pojkarna. Två bodde i USA med sina familjer, den tredje i Ryssland och den fjärde var borta. Fortfarande, mer än 75 år efter den grymma händelsen, tränger kalk upp ur jorden (se bild t h på spåren av groparna med begravda judar). Kalk spreds över lagret av mördade kroppar. Kalk som skulle förinta de sista resterna av områdets judar. Vittnen hade berättat att jorden ”kokade” i veckor efter massakern.

Man har gjort ett mycket lämpligt minnesmärke över de judiska offren som flyter fint in i omgivningen . Vackert, värdigt och emotionellt. Vi var alla tagna över stunden och platsen. Min pappa borde varit med, eller kanske inte. (bild:  Vid minnesmärket, Jehoshua i mitten, guiden Lena t v och sonen Jonatan t h)

Jehoshua Kaufman
Foto: privat, JewishGen KehilaLinks, Kovel Yizkor Book, 1957 edition

 

 

 

dela