Ordföranden berättar

När jag var elva år i början av 1960-talet flyttade mina föräldrar, min bror och jag till Malmö. På ”Ribban”, Ribersborgsskolan, var jag en udda fågel. Jag var både jude och Djurgårdare.

Jag undvek dock att berätta om min judiska bakgrund. På julen undrade till exempel mina icke-judiska kompisar varför vi inte hade en julgran hemma och mitt tillverkade svar var att min ”mamma är allergisk”. Ofta byggde mina klasskompisars ”roliga historier” på antisemitiska schabloner om judar. Jag blev upprörd, men jag hade inte styrkan eller kunskapen att möta dessa kanske oförargliga så kallade skämt. Dessutom berättade många av mina judiska vänner om hur de på olika sätt blev angripna för att de var judar.

Trots detta var det judiska inte ett jättestort problem för mig. Det var faktiskt värre att vara Djurgårdare än jude. Skämt åsido, så är mina upplevelser av obehag en västanfläkt mot vad många av våra församlingsmedlemmars barn och barnbarn känner idag i skolan när de möter andra elever med antisemitiska förställningar, eller hat mot judar på grund av konflikten mellan Israel och Palestina.

I vår lilla men livaktiga judiska församling har vi bestämt oss för att själva vara aktiva om vi ska få ett mer tolerant och öppet Malmö, där även unga judar kan känna sig trygga i skolan. Vi vill ha ett Malmö där vi judar kan gå med kippa på huvudet eller med en Davidsstjärna runt halsen utan att bli utsatta för hot och hat.

Vi tror på information och berättelser. En del av dem som hatar judar, har i många fall inte ens träffat en jude i levande livet, och än mindre lyssnat på dennes berättelse. Ju fler som får höra våra berättelser och om våra traditioner, desto fler kommer att förstå att vi inte är speciellt olika dem själva.

Den tappra men krympande skaran av Förintelsens ögonvittnen som besöker skolor är oerhört viktiga för att skapa förståelse för vad vi judar utsatts för på grund av en antisemitisk ideologi. Deras berättelser som berör och skapar identifikation, särskilt bland många ungdomar, vars familjer tagit sig till Sverige för att fly undan krig och förföljelse.

De guidade visningarna av vår vackra synagoga vid Betaniaplan för besökande skolklasser från när och fjärran ger oss ett oerhört viktigt tillfälle att berätta om vår religion, våra traditioner och vår församling. Vi har idag tankar på att bygga ut denna verksamhet till ett center för kunskap om vår historia, religion och liv i Malmö.

Vi har i samarbete med malmöföretaget Xenofilia lanserat ett utbildningsprogram för lärare om antisemitism, rasism och frågor kring flykt. Målet är att lärarna ska nå över 10.000 elever med fyra olika lektionspass. Projektet heter Minnenas Arv del 3 och är en naturlig fortsättning på utställningen vid Malmö Museum om de överlevande som kom hit 1945 och deras barn och barnbarn. Vi ser gärna att alla högstadie- och gymnasielever i Malmö får ta del av detta.

Genom vårt nyupprättade informationscenter arbetar vi idag också med bland annat Fryshuset för att se till att unga judar i Malmö kan komma ut i skolor tillsammans med bland annat muslimska elever och berätta sina berättelser.

Vi vill visa att vi finns! Vi vill vara öppna mot samhället och berätta att vi är likadana som du, om än med en annan religion och med annorlunda traditioner.

Freddy Gellberg, ordförande i Judiska Församlingen i Malmö.

(Denna text publicerades i EDICO, nr 6 2016, en tidning för medarbetare inom arbetsmarknads-, gymnasie- och vuxenutbildningsförvaltningen i Malmö stad.