50 år efter uppbrottet: Henrik minns den antisemitiska kampanjen i Polen

50 år efter uppbrottet: Henrik minns den antisemitiska kampanjen i Polen

Henrik Sieradzki blickar femtio år tillbaka i tiden. Han minns alltför väl händelserna som ledde till att han som tolvåring 1970 lämnade hemlandet Polen tillsammans med pappa Abraham, mamma Natalia och äldre brodern Josef. Den händelse som etsat sig fast i minnet var det beryktade tal som Gomulka, kommunistpartiets och därmed landets ledare, höll den 19 juni 1967. Talet, där han kallade de judar som sympatiserade med Israel för sionister och femtekolonnare, blev den omedelbara startpunkten för den antisemitiska kampanjen.

Familjen Sieradzki satt hemma i Lodz och lyssnade på Gomulkas tal på radion. De hörde applåderna och skanderandet.
”Det kändes som ett slag i ansiktet på varje jude, oberoende av dennes relation till Israel. Vi förstod att klockan var slagen”, berättar Henrik. Folk var medvetna om att man levde i en totalitär stat där Gomulkas ord var lag. Regimen kunde göra vad som helst mot vem som helst. Det fanns ingen rättssäkerhet. Partiets linje kungjordes i tidningar och basunerades ut på arbetsplatser.

”Alla förväntades stödja kampanjen mot ’sionisterna’. Många visste inte vad sionister var och trodde att de hörde hemma i Siam (Thailand). Det antog groteska proportioner. Och ingen sade emot”, säger Henrik.

Abraham och Natalia överlevde andra världskriget i Ryssland. I slutet av 40-talet återvände de till Polen och Lodz. De upptäckte att nästan hela deras familj hade utplånats. Det gick inte att känna sig hemma och föreställa sig en framtid i landet.
”Under hela sextiotalet levde vi med ”resväskorna packade”. Vi var inställda på att utvandra.

Familjen Sieradzki levde ett traditionellt judiskt liv. Pappan gick varje Shabbes (sabbat) till den närliggande synagogan. Föräldrarna (se bild t h) jobbade i en judisk firma. De pratade jiddisch med sönerna som svarade på polska. Umgängeskretsen bestod nästan bara av judar. Pojkarna gick i den judiska Peretz-skolan.

”Vi, liksom flera andra familjer, levde i ett judiskt isolat. Man undvek därmed de negativa attityder man kunde mota från omgivningen, dock inte alltid och överallt. Andra levde som polacker och låtsades som om de inte visste att de var judar eller förträngde det – tills den antisemitiska vågen kom”.

Ett annat starkt minne Henrik har är när Sexdagarskriget bröt ut. Alla judiska grupper var glada över Israels seger. Och förvånansvärt nog fick man stöd av den polska befolkningen som såg Israel som ett slagträ mot de hatade ryssarna och kommunismen. ”Våra judar har slagit deras araber ”, blev ett vanligt uttalande.

”Vi blev ofta stoppade på gatan (polackerna kunde se på utseendet vem som var jude). Folk tog i hand och gratulerade: Ni har gjort vad vi har velat göra under alla år.  Men snart därefter kom Gomulkas tal och därmed repressionen. Det drabbade direkt de judar som var partimedlemmar, hade höga befattningar eller var universitetsanställda. De som fick sparken hade inget att leva på och kunde inte få nya anställningar. Studenter fick inget arbete efter studierna. Partiföreträdare gick runt på universiteten med listor på dem som tidigare hade bytt efternamn från judiska till polska”.

Dessa personer fick inte fortsätta studera. Men judiska gräsrötter blev nog inte märkbart drabbade av detta. För Henriks föräldrar fick kampanjen inga direkta konsekvenser och de hade kunnat stanna kvar i Polen om de hade velat.

”I Lodz fanns knappast någon judisk partimedlem som innehade någon befattning. Ändå utvandrade man på grund av sin judiska identitet. Man frågade sig: Hur ska våra barn kunna växa upp i denna miljö?”

I mars 1968 skedde studentrevolterna i Warszawa. Repressionen ökade (plakatet på bilden intill  säger  ”Sionister till Israel”. Från ett dåtida partimöte).
– Samtidigt upplevdes det som en befrielse av många. Nu var vi tvungna att lämna landet. Alla i vår bekantskapskrets utvandrade. Det blev ett slags gruppbeteende. Alla formaliteter kring utresan tog nästan ett år. Man fick skaffa intyg på att man inte var skyldig för hyra, gas och el, inte ta med sig nya varor, varken polska eller utländska pengar.

”Det fanns så många förnedrande bestämmelser. Och vi var tvungna att frånsäga oss vårt polska medborgarskap”.
Även vid gränsen utsattes judar för förödmjukelser, inte Henriks familj, men andra. En del kroppsvisiterades. Och vissa tulltjänstemän ville ha mutor. Familjen Sieradzki anlände med färjan till Ystad. Därefter till olika flyktingförläggningar. Till Malmö kom familjen via Judiska församlingen

s försorg i maj 1970. Av betydelse var att här fanns en församling, en synagoga och att judar från deras stad hade kommit hit.  Att bli medlem i församlingen blev en självklar kontinuitet på det liv man hade levt i Polen.

”Vi blev väl mottagna och kom på ett naturligt sätt in i församlingslivet. Jag gick i cheder, till Judisk Ungdom och pappa blev hemmastadd i synagogan. Men många av oss fick frågan: Varför åkte ni inte till Israel? Och då undrade flera av oss: Varför flyttar du inte själv till Israel? En del familjer, där ena parten var icke-jude, kände sig inte välkomna”. Några blev bjudna till traditionellt Shabbesfirande, och trodde att man ville göra dem till religiösa judar.

Henrik är glad över att ha fått berätta sin historia. Och han vill göra en sammanfattning.
”Utdrivningen var en hemsk och förnedrande upplevelse. Men det ledde till att de allra flesta av oss fick ett mycket bättre liv. Det ska vi fokusera på och vara tacksamma för”.

Barbro Posner
foto: Barbro Posner, arkivbild, privat

dela